Halvtidsöverläggningen: lärdomar från det strategiska regeringsprogrammet

Ibruktagandet av det så kallade strategiska regeringsprogrammet var den största synliga förändringen i riksdagsvalet 2015 (se den av justitieministeriet beställda rapporten Det politiska deltagandets mångfald (på finska).

Alla centrala partier förberedde sig för riksdagsvalet genom sina egna strategiska regeringsprogram, utifrån vilka den nya regeringen utarbetat en gemensam vision för Finland (ett tidsspann på 20 år), strategiska mål (10 år) och mål för regeringsperioden (4 år). Därefter fastställdes spetsprojekten genom vilka man strävar efter att konkretisera de praktiska åtgärder som steg för steg genomför strategin.

Målet med det nya tillvägagångssättet var att klargöra regeringens riktning och prioritera centrala teman och projekt. Regeringen provade modigt på nya verksamhetssätt och lyckades mycket snabbt dra upp riktlinjer för bland annat den svåra strukturreformen av social- och hälsovården (sote-reformen). Referensområden som främjar hållbar utveckling och lösningar inom plattformsekonomin visar å sin sida exempel på den nya innovations- och näringspolitiken.

Regeringen har också snubblat många gånger och onödigt ofta varit tvungen att se över sina riktlinjer på grund av bristfällig beredning – men ibland också av motiverade skäl till följd av förändringar i verksamhetsmiljön och ny information.

Det strategiska regeringsprogrammet har förbättrat långsiktigheten och fousen i regeringens verksamhet och samtidigt stärkt ministeriernas sektorsöverskridande samarbete. Å andra sidan styr de strategiska målen ännu inte i tillräcklig utsträckning den beredning och det genomförande som sker vid ministerierna. Till exempel skulle den utredning om utvecklingen av trafiknätet som offentliggjordes i januari har gynnats av en intensivare tväradministrativ beredning och av att beredningen av reformen skulle ha involverat intressentgrupper.

Det första utvecklingsobjektet med tanke på följande regeringsprogram anknyter till sambandet mellan de strategiska målen och spetsprojekten. Spetsprojekten borde vara tväradministrativa projekt som direkt härleds ur de strategiska målen, inte redan befintliga utvecklingsprojekt vid ministerierna.

Vid halvtidsöverläggningen måste regeringen bedöma vilka av de nuvarande spetsprojekten som är viktigast ur strategisk synvinkel, om de tillräckligt snabbt för Finland i önskad riktning och vad nytt som ännu behövs.

Ledningsresurserna vid statsrådets kansli bör stärkas

Den största bristen i genomförandet av det strategiska regeringsprogrammet anknyter till de tunna ledningsresurserna vid statsrådets kansli. Statsministerns kansli bör garanteras tillräckliga resurser och åtminstone jämlik ställning i förhållande till de övriga ministerierna.

För att skapa en starkare centralförvaltning än i nuläget krävs sannolikt att en ständig statssekreterare utses, vilket också är praxisen i många länder, bland annat i Sverige. Den ständige statssekreterarens uppgift skulle vara att långsiktigt utveckla verksamhetssätten och ledningssystemet inom centralförvaltningen.

Med tanke på statsförvaltningens enhetlighet skulle det vara önskvärt att ministerierna och tjänstemannaledningen bereder ärenden med hela statsrådet som utgångspunkt, även om den nuvarande lagstiftningen inte ålägger dem till detta. Dessutom borde budgetprocessen i större utsträckning än i nuläget integreras i utarbetandet av regeringsprogrammet och den årliga uppföljningen av detta.

På längre sikt borde Finland sträva mot den modell med ett statsråd som redan används i Sverige. Modellen skulle göra det möjligt att allokera och använda resurserna på ett flexibelt sätt under hela regeringsperioden.

Varför behövs en ny verksamhetsmodell?

Det finns många grunder för att övergå till en enhetligare ledningsmodell. Den viktigaste är att rätta till det nuvarande demokratiunderskottet. En regering som åtnjuter medborgarnas och riksdagens förtroende måste ha ramar och tillräckligt starka verktyg för att genomföra sitt regeringsprogram.

En annan central orsak är det behov av integration som komplicerade och inbördes beroende problem kräver: Finlands tillväxt- och sysselsättningsutmaningar, bekämpningen av klimatförändringen och, icke desto mindre, välfärdsutmaningarna kan inte lösas genom olika silor, utan kräver intensivt och smidigt samarbete.

Också ibruktagandet av den nya landskapsmodellen är ett vägande skäl för att utveckla en mer enhetlig verksamhetsmodell. Landskapsreformen förändrar inte endast kommunernas uppgifter, utan även uppgifter och roller på statsnivå. Landskapen behöver bland annat gemensamma spelregler och anvisningar av staten för att kunna leda sin verksamhet.

Klyftan mellan lednings- och miljökraven växer

Sammanfattningsvis kan konstateras att roten till de problem Finland för närvarande har ligger i den allt större klyftan mellan de krav som ledningskapaciteten och miljön ställer. Vi försöker fortfarande leda Finland med hjälp av de strukturer, ledningssystem och kunskaper som utvecklats för den industriella eran, även om dessa inte längre fungerar.

Såväl statsförvaltningens strukturer som den strategiska ledningen inom den offentliga sektorn bör utvecklas. Det är paradoxalt att även om det är många gånger mer invecklat att leda en stat än ett företag så satsar företagen förhållandevis mer på systematisk utbildning av sin ledning än den offentliga sektorn.

Finland som är ett litet, välutbildat samhälle har utmärkta möjligheter att bli en föregångare även när det gäller utveckling och tillämpning av nya verksamhetsmodeller för statsförvaltningen. Vi har redan tagit i bruk ett strategiskt regeringsprogram som skapar en bra utgångspunkt för att på lång sikt leda vårt land mot en hållbar välfärd. Vid sidan om programmet behöver vi ännu ett enhetligt verksamhetssätt som bidrar till att strategin kan genomföras med större framgång än tidigare.

Hela artikeln kan läsas på finska i tidningen Kanava (2/2017), som utkom den 3 mars 2017.