Kan man lära sig förändringsaktörskap?

Satu Raappana arbetar som chef för Psykisk Hälsa Finland rf:s nätkrisarbete och Lauri Holmström arbetade under 2019 i inrikesministeriet som en del av sekretariatet för strategin för den inre säkerheten. Gemensamt för dem är att de båda inom sina egna områden arbetar för att minska ojämlikhet bland barn och unga. Då de sökte till Sitras framtidslaboratorium tog de ett fördomsfritt steg mot en process, där de lär sig om förändringsaktörskap i samhället på ett nytt innovativt sätt.

I laboratoriet hörde till deras team som utnyttjade teknisk utveckling också Elina Palola från social- och hälsovårdsministeriet, Onni Westlund från Pesäpuu r.f. och Elina Sarpola från Productivity Leap Oy. Alla arbetar de för att minska ojämlikhet bland barn och unga i samhällets olika sektorer.

– Alla bidrog med sin egen kompetens, såsom säkerhet, artificiell intelligens och barnskydd. Gruppen hade utsetts klokt och genom en strikt uttagning. Vi behövde inte bygga upp någon ömsesidig respekt, den fanns redan, konstaterar Satu Raappana.

I första hand bekantade sig deltagarna med varandra som personer, och de arbetade också mycket kollegialt. Bakgrundsorganisationen spelade roll när man diskuterade perspektiv för det gemensamma arbetsområdet och då man skulle få saker att ske.

“

Ett av laboratoriets värderingar är dialogism. Mötena var mycket jämlika oberoende av om personen var en forskningsledare eller var ett tidigare problembarn, sammanfattar Holmström.

Från dessa utgångspunkter började teamet diskutera vad som skulle kräva lösningar inom det arbete som bekämpar ojämlikhet bland barn och unga och hurdan lösning man skulle kunna prova inom ramen för laboratoriet.

Som försök utsågs utveckling av en webbcoachning som stöder psykisk hälsa bland unga. Raappanas arbetsgivare Psykisk Hälsa Finland rf koordinerade tillsammans med Röda Korset chatten Sekasin som erbjuder stöd för psykisk hälsa bland 12–29-åringar och i krissituationer. Man hade lagt märke till i chatten att unga önskade vidare behandling som genomförs på nätet.

Raappana berättar att man tidigare kunde hänvisa unga endast till skolhälsovårdaren eller till hälsostationen för att få en remiss. Många unga upplever att detta är svårt och kan därför helt låta bli att söka vård.

– De väljer chatten eftersom det är lättare för dem. Det vore emellertid möjligt att genomföra vidare behandling på nätet.

Man skred till verket

Ofta kan genomförandet av förändringar vara förknippat med rädsla. Det är lätt att tänka att man genast bör åstadkomma något enormt. Raappana lärde sig i framtidslaboratoriet att sänka ribban.

“

Vi bara försöker och sätter i gång! Det är vad jag lärde mig.

Man kan börja testa med något litet, eftersom enligt ett systemiskt tänkande kan man genom att ändra en del av systemet också ändra hela systemet, berättar Raappana.

– På några dagar fick vi testa hur idén skulle se ut i praktiken. Man ser det endast genom att testa, och då möter man problem som man inte kan hitta på vid skrivbordet. De problem som man möter har åter hela tiden en inverkan på vad man ska testa i nästa skede, bedömer Holmström.

I fråga om förändringsaktörskap betonar Holmström ordet ”aktörskap”. Han anser att laboratoriet skilde sig betydligt från vanliga utbildningar i fråga om att han fick en upplevelse av praktisk verksamhet i stället för bara teori.

– Naturligtvis kan man läsa om allt detta, men att göra något i praktiken är en helt annan sak. Detta är mycket lärorikt eftersom mitt arbete vanligen utförs på den övre nivån av förvaltningen och jag inte ens får se hur något genomförs i praktiken.

Hur åstadkoms detta?

Det sektorsövergripande teamet bidrog med sina bakgrundsorganisationer, och tack vare dem fortskred försöket smidigt. Coachningsmodellen för DigiOnni kom från den Onni-coachning som produceras av staten och vanligen erbjuds personligen av Navigatorerna, försökets kunder kom från Sekasin-chatten, Productivity Leap Oy hjälpte till med genomförandet och dialogen med målgruppen skapades genom Pesäpuu r.f.

– Kanske laboratoriets klokhet låg i att vi kom från så många organisationer. Om man behövde få bekräftelse från inrikesministeriet eller ett svar från FPA, så fanns svaret i bordet bredvid. Om jag hade skickat till inrikesministeriet eller Navigatorernas direktion ett meddelande att vi skulle vilja genomföra ett försök tillsammans med er, så skulle jag kanske ha fått om ett halvt år besked om att vi kan ordna ett möte och diskutera detta, jämför Raappana.

Verksamhetens fokus låg på unga, för vilka tjänsten skapades. Onni Westlund från Pesäpuu r.f. ordnade åt teamet ett möte med ungdomar som har placerats i fosterfamiljer. Mötet gjorde ett intryck särskilt på Lauri Holmström som är van vid tjänstemannaarbete.

– Vi bara åt pizza och pratade. De var vanliga och förvånansvärt mogna ungdomar som emellertid hade upplevt svåra saker. Ungdomarnas angelägenheter skulle ha känts mer avlägsna om jag skulle ha läst om dem i undersökningar. Det är ju helt uppenbart, men i praktiken radikalt: om vi diskuterar hur vi kan förbättra ungdomarnas delaktighet och minska ojämlikhet, så ska vi naturligtvis prata med dem. Insikten fick mig att skratta i något skede, men detta skiljer sig så mycket från det typiska administrativa arbetet, där man tillsätter en arbetsgrupp och sedan skickar ut pappren på remiss.

Vad gjorde Sitra?

Både Raappana och Holmström berömmer hur Sitra skapade en gruppsammanhållning. Under närundervisningsdagarna togs deltagarna till Tammerfors och London – man bröt vardagsmönstret.

– Vi tillbringade mycket tid tillsammans. Vi använde tid för att undersöka vilken kompetens vi har och vad vi kan bidra med. Det är alltid lägligt att reflektera över sina egna styrkor, och det är uppmuntrande då man får erkänsla. Vi i Finland är kanske inte så bra på att berömma kompisen och fira små framsteg, men detta är en grundläggande princip i den här utbildningen, konstaterar Raappana.

“

Till utbildningen hörde inte enbart att vi fick beröm, utan även noggrant planerat intensivt arbete.

– Den röda tråden i arbetet var utveckling av teamets försök, och till detta lades till olika teman i form av att bekanta sig med varandra, föreläsningar och gemensamma uppgifter, vilket hade en koppling till innovativ försöksverksamhet som har genomförts ute i världen och bakgrundsteorier, berättar Raappana.

Sitra strukturerade verksamheten och behöll fokus på att processen pågick. Sitra fastställde målsättningar för varje närundervisningsdag och följde upp hur arbetet fortskred: vad har man redan löst, vad är fortfarande oklart och vad ska man just nu koncentrera sig på.

– Där lärde jag mig att ofta är 15 minuter tillräckligt för att komma på nya idéer. Om man använder två timmar så är idéerna knappt så mycket bättre. Jag lärde mig att man uppnår tillräckligt bra resultat under en kvart långa spurter. Då finns också alltid möjligheten att gå tillbaka för att ändra detaljer, berättar Holmström.

Satsningen lönade sig

Ofta arbetade man med projektet också mellan närundervisningsdagarna. Teamen hade en nätplattform, där deltagarna samlade in tankar och förde samtal. Den höll processen i gång också mellan närundervisningsdagarna och hjälpte deltagarna att orientera sig också då mötena närmade sig.

– Åtminstone för mig var det så att jag inte ville missa kalaset. Jag ville satsa på detta, eftersom då blev närundervisningsdagarna ännu coolare, säger Holmström.

Raappana och Holmström känner att även teamets engagemang bidrog till att försöket blev så bra. Sitra byggde förtjänstfullt upp utbildningens ram, men deltagarna genomförde försöket.

– Jag tror att jag talar å allas vägnar när jag säger att ingen kom dit bara för att hänga, utan för att delta fullt ut. Även om temat och arbetstakten var tunga, så var det också kul. Emellanåt hade vi till och med hetsiga debatter, men målsättningarna var gemensamma och tydliga för alla. Omgivningen var trygg och deltagarna jämlika. Deltagarna hade mycket olika slags personligheter, karriärer och livssituationer – för mig skulle det kanske ha tagit tio år att skapa ett sådant nätverk, men där fick vi den på tio dagar. Det har varit en av de absoluta höjdpunkterna under min karriär! berömmer Holmström.

– Deltagarna utvecklades till en bestående grupp som fortfarande håller kontakt. Detta är professionellt sett fördelaktigt eftersom den också ger i framtiden upphov till gemensamma projekt och kontakter. För oss är det självklart att vi samarbetar samt hjälper och uppmuntrar varandra, gläder sig Raappana.

Vad kvarstår?

DigiOnni blev en bestående modell, dit man kan hänvisa ungdomar från Sekasin-chatten. Tekniskt sett är modellen lätt och den är inte visuellt sett bländande, men den fungerar och har fått bra feedback från de ungdomar som använder den. De får bättre service i en omgivning där de själva trivs.

– I början hade vi en rätt omfattande bild av hurdant helt ekosystem vi skulle kunna skapa, och vi avgränsade ett område i det.

“

Nu håller också en större förändring på att uppstå, då motsvarande handledning redan används också i FPA:s tjänster, berömmer Raappana.

Lauri Holmström berättar att det sätt att vara verksam som de lärde sig i framtidslaboratoriet också tillämpas nu på ministerienivån. Det centrala har varit ett lösningsorienterat tänkesätt som kräver fokus, vilja och fördomsfria handlingar.

– Man måste ifrågasätta varför man handlar som man handlar. Hur skulle man i ännu större omfattning kunna gå från vad man borde göra till vad man skulle kunna göra. Detta påverkade i inrikesministeriet samarbetsgruppen för intern säkerhet, där vi har haft som mål att lösa övergripande problem med intressentgrupper. Där är vårt mål att tillsammans reflektera över vad vi ska fokusera på, vad man skulle kunna göra, och sedan att börja handla. Man hade redan förberett sådant tidigare, men jag tog med från laboratoriet ett tillvägagångssätt, enligt vilket man skulle kunna övergå från traditionellt arbete i en arbetsgrupp till en smidigare verksamhet: hur man kan snabbt hitta sådana punkter genom vilka man skulle kunna testa och mäta om genomslag uppnås. Om man konstaterar att detta uppnås, kan man fortsätta.