MEGATREND 3: Nätverksmakten blir starkare

Centrala trender

• Från en multipolär värld till en värld med flera knutar: I stället för enskilda maktcentrum betonas i världspolitiken relationer och interaktion med andra. Förutom stater kan även andra aktörer, såsom företag, lobbyister, tankesmedjor, internationella institutioner och städer ha en betydelsefull roll.
• USA lämnar världsscenen: Den amerikanska administrationens betydelse för att upprätthålla världsordningen och att vara en vägvisare minskar, men många amerikanska organisationers och företags roll är fortfarande stark. Samtidigt växer Kinas roll.
• Idealisering av starka ledare: Tankar om praktiskt envälde och de vises makt samt åsikten att demokratin är för långsam för eller oförmögen att reagera på vår tids brännande frågor utmanar demokratin. Behovet av snabba, stora förändringar och längtan efter enkla lösningar har ökat starka ledares popularitet, vilket åter utmanar individuella friheter och demokratin.
• Uppkomst av nya rörelser: Missnöjet med de nuvarande åtgärderna bland annat i fråga om klimatförändringen och naturens mångfald har fått allt fler att demonstrera. Å andra sidan mobiliserar även åtgärder som upplevs som ojusta och ojämlika människor. Sociala medier skapar snabbt rörelser som driver en viss fråga.
• Förvirring innebär makt: Falsk information ökar och målet för opinionsbildning är allt oftare att skapa förvirring och osämja. Detta bidrar till upplevelsen av en komplex värld och längtan efter enkla lösningar.
• Populismens frammarsch: Sämre framtidsutsikter, en splittring av den politiska kartan samt de sociala mediernas polariserande effekt har lyft fram populismen som betonar motsättningen mellan eliten och folket.

Samhällssystemen står både internt och externt inför utmaningar. Maktförhållanden i världen befinner sig i en förändring, och likaså även formerna att utöva makt. I framtiden har nätverk och kommunikation allt större betydelse. Förvirring blir vanligare som en maktform. Med tanke på framtiden är det centralt att minska förvirring och motsättningar och samtidigt besluta om snabba åtgärder för att förnya samhället.

Världspolitiken håller på att övergå från att vara en multipolär värld till en värld med flera knutar. Uppdelningen i stormakter och geopolitiska block, såsom USA, Europa och Kina, är inte tillräcklig med tanke på framtiden. Däremot är det viktigt att förstå situationen som ett nätverk, där olika knutpunkter – vare sig de är stater, företag eller andra icke-statliga aktörer – har en central roll. Aktörens makt definieras utifrån antalet kontakter, och dessa kan till exempel vara ekonomisk växelverkan, militär maktutövning, teknologiskt föregångarskap eller kulturellt inflytande. Även handelskrigen kan ses om jämförelse mellan makten i knutpunkterna: vem har mest att förlora om samarbetet avvecklas?

I en värld med flera knutar minskar västländernas roll. USA drar sig från världsscenen och Kina och Indien tätt efter tar en starkare roll. Afrikas betydelse kan öka avsevärt bara på grund av den demografiska strukturen. Europas roll bestäms i stor utsträckning enligt hur enhetlig det förblir och hur väl det kan utgöra en knutpunkt för nätverket.

En egen brännande fråga är att själva demokratin utmanas från flera håll. Även om diskussionen tillspetsas mellan olika åsikter, råder emellertid en rätt stor enighet om att det behövs en förändring jämfört med nuläget till exempel för att öka delaktighet samt förmågan att fatta och genomföra beslut. Av staterna förväntas snabba och betydelsefulla förändringar som de inte ensamma kan genomföra i den globala ekonomin där ömsesidigt beroende råder. Överhuvudtaget har nationalstaternas betydelse minskat på grund av den globala ekonomin.

Enligt boken Yascha Mounkin People vs. Democracy är över hälften av mänsklighetens ekonomiska verksamhet internationell. Följden är ett ökat behov för verksamhet som sker genom internationella organisationer och avtal, vilket åter ofta är teknokratiskt till sin karaktär. Därmed uppstår en spänning mellan folkstyre och expertstyre, och spelplanen öppnas för aktörer som säger att de ska återställa kontroll. Delvis därför ökar idealiseringen av starka ledare. I en värld som upplevs komplex vill man hitta enkla lösningar, och populistiska ledare säger att de erbjuder sådana.

Det finns olika orsaker till att man längtar efter starka ledare. Delvis är det fråga om mer traditionellt populistiskt betonande ab ”det egna folkets” förmån mot andra. Men under den senaste tiden har brådskan med klimatåtgärder till och med väckt önskemål om en ekodiktatur, eftersom det anses vara osannolikt att människorna förändrar sitt beteende frivilligt. David Runciman skriver i sin bok How Democracy Ends? att den liberala demokratin utmanas för näravande å ena sidan av tanken om ett praktiskt envälde och å andra sidan av drömmen om de vises makt. Bakom dessa båda samhällsmodeller ligger tanken om att demokratin är för långsam för eller oförmögen att reagera på vår tids brännande frågor utmanar demokratin.

“

Allt eftersom människors tro på påståenden som förekommer till exempel i sociala medier har minskar, har även dynamiken för informationspåverkan förändrats.

Å andra sidan kan man också se försök för att stärka delaktighet och ny slags mobilisering på gräsrotsnivån. Medborgarinitiativ och deltagande budgetering för makten närmare folket och de sociala medierna ger upphov till olika rörelser som driver en viss fråga. De otillräckliga klimatåtgärderna och det sjätte massutdöendet har fått allt fler att demonstrera för snabba åtgärder. Även en del av företagen har övergått från företagsansvar till företagsaktivism, dvs. till att aktivt ta ställning till samhällsteman. Tills vidare har nya former att delta inte emellertid gett upphov till avgörande förändringar i de politiska systemens grundkaraktär. Det är också intressant med tanke på framtiden om den ”engagerande vändning” som man talat om sedan slutet av 60-talet uppfylls som nya sätt att förstå maktutövning i representativa demokratier.

Även om det finns ett starkt stöd för medborgarnas större roll i politiskt beslutsfattande, är människorna emellertid inte alls eniga om hur detta borde genomföras. Vissa ger ett starkt stöd för samråd med medborgarna och att deras åsikter ska tillfrågas aktivt i aktuella ärenden (deltagardemokrati). Andra åter vill att medborgarna ska ha mer direkt och långgående medborgarinflytande särskilt vid viktiga politiska beslut (direktdemokrati). Det finns också en betydande andel sådana som motsätter sig medborgarnas större roll i politiken. Det förekommer stor variation i fråga om betoningar mellan politiska ideologier, så en rörelse mot en starkare delaktighet och politiska processer som ger medborgarna en större roll får inte godkännande genom hela politiska fältet.

Även formerna för maktutövning befinner sig i en förändringsprocess, och man talar om hybridhot och hybridpåverkan. Den militära, ekonomiska, teknologiska och kulturella makten överlappar varandra och informationspåverkan ökar betydligt. Det är lättare än tidigare att ta fram och producera falsk information, och man försöker allt mer påverka val och röstningsbeteende utifrån landet. Allt eftersom människors tro på påståenden som förekommer till exempel i sociala medier har minskar, har även dynamiken för informationspåverkan förändrats. Målet är inte att får andra att tro på ett påstående, utan att väcka misstankar och leda diskussionen i en annan riktning. Ständig förvirring skapar osäkerhet inför all information, men det finns ingen tydlig ideologi eller ens en världsbild bakom detta. Däremot försöker sådan postfaktisk politik förändra hur och om vad man för offentlig diskussion. Man skulle också kunna säga att i vårt tids kommunikationsmiljö innebär förvirring i stället för information makt.

Minskning av förvirring och snabba åtgärder går hand i hand

Mitt i förvirring söker man hjälp från bubblor och stammar. Företeelser som vid första anblick inte är kopplade till varandra, såsom val som gäller kost, transporter och konsumtion, blir en del av identiteten och världsbilden som används till att försöka förklara en värld som upplevs som komplex. Sådan polariserad diskussion och stambildning syns i synnerhet redan i USA, och det finns tecken på detta även i Finland. En central fråga med tanke på framtiden är om stambildningen fortsätter eller om man lyckas öka konstruktiva diskussioner mellan olika perspektiv? Det finns initiativ som syftar på detta, såsom dialogmetoden Dialogpaus.

Samtidigt som det finns ett ökat behov för att lyssna och diskutera, finns det också både ett behov och en vilja för snabba åtgärder. Den ekologiska hållbarhetskrisen förutsätter betydande förnyelser i samhällets strukturer och kultur. Det är emellertid inte fråga om att tvinga igenom en färdig plan, utan det väsentliga är att säkerställa en rättvis och acceptabel övergång till ett hållbart samhälle. Detta förutsätter förändringar på alla nivåer, också i tankesätten och kulturen.

En förändring av tankesätten är kanske till och med viktigare än en förändring av samhällets strukturer, praxis och angreppssätt, men båda behövs. Förändringar av kultur och tankesätt har omfattande och djupa effekter. Ett nytt slags tänkande håller på att öka, bland annat i formen av en bildningsuppfattning som utgår från ekosocial bildning eller postmateriella värderingar. Dessa lyfter fram interaktion mellan människor, ett naturligt sätt som respekterar naturens gränser, att människan ses som en del av naturen och att hitta framgång i annat än materiella värderingar.

För att stärka demokratin är det också viktigt att diskutera vilka strukturer och tankemodeller som behövs, såväl för att minska förvirring och åstadkomma ekologisk rekonstruktion. Dessa går hand i hand då man vill stärka delaktigheten och uppbyggandet av en gemensam framtid samt göra snabba förändringar. Det behövs gestaltningar som inger hopp om annorlunda framtider. Vid sidan av att frambringa hopp är det även viktigt att släppa gammalt hopp. Det finns nämligen inget hopp om att världen skulle förbli oförändrad. Däremot finns det hopp om att framtiden kan vara bättre, om än annorlunda.

Spänningar

• Centraliserade beslut vs. omfattande delaktighet: Den ekologiska hållbarhetskrisen och många andra utvecklingsriktningar förutsätter snabba och betydande åtgärder. Samtidigt måste man emellertid stärka delaktigheten, gemensamma diskussioner och förståelse samt förebygga polarisering av åsikter, eftersom man annars inte kan genomföra åtgärder. Centralt är att minska förvirring och uppfatta önskvärda framtider.
• Yttrandefrihet vs. informationspåverkan: Behovet att ingripa i informationspåverkan, hatretorik och skymfning som sker på nätet är starkare. Samtidigt vill man emellertid värna om en ansvarsfull yttrandefrihet.
• Globala institutioner vs. en värld med flera knutar: Globala institutioner utgår från stater och delvis från ett stormaktstänkande. En värld med flera knutar och olika slags aktörer utmanar denna modell. Å andra sidan stöder man sig just på globala institutioner för att lösa många besvärliga problem. Hur kan man förnya det globala beslutsfattandet så att man också tar mer hänsyn till andra aktörer, såsom företag, städer och organisationer och så att man lyckas med att stärka globala institutioner?