i innehållslistor eller på en innehållssida.
De viktigaste förutsättningarna för att den utvidgande valfriheten för klienterna inom social- och hälsovården ska fungera är transparent och jämförbar information, ledning med hjälp av information samt en tydlig separation mellan anordnarnas och producenternas roller. Uppfyllelsen av målen för valfrihet inom social- och hälsovården beror därför i stor utsträckning på landskapens kompetens att leda servicenätet i sitt område. För detta behöver de landskap som är under beredning en ny typ av kunnande och redskap för ledarskap.
Dessa är de mest centrala iakttagelserna i den nya rapporten Valfrihet på invånarens villkor – Vad Finland kan lära av Sveriges erfarenheter och internationell forskning av Hanken Centre for Corporate Governance. Rapporten har finansierats av Sitra.
”Beslutsfattarna inom social- och hälsovården i landskapen ska ha förmågan att se både den nuvarande och den stora bilden av servicenätet samt å andra sidan ha en genuin förståelse för kundorientering. Dessutom måste användarna av tjänsterna, dvs. människorna, få begriplig och jämförbar information om tjänsterna som underlag för sina val”, säger projektledare Tuula Tiihonen vid Sitra.
Utgångspunkterna i Sverige och Finland avviker avsevärt från varandra
Utgångspunkterna för att utöka valfriheten skiljer sig avsevärt mellan Sverige och Finland. I Sverige har man till exempel inte haft ett liknande företagshälsovårdssystem som i Finland, och de privata serviceproducenternas roll har varit en helt annan än i Finland. Även befolkningsunderlaget i länderna skiljer sig åt: befolkningen i Sverige är i genomsnitt lite yngre och bebyggelsen tätare.
Dessutom har landstingen i Sverige haft stor frihet att genomföra valfriheten som de själva önskar. Detta härrör från landstingens långa historia som relativt oberoende aktörer. I Sveriges fall är det därför till och med missvisande att tala om en modell för valfrihet. De problem med jämförbarheten som differentieringen av modellerna i de olika landstingen lett till framhäver nödvändigheten av nationellt enhetlig jämförande information för att valfriheten ska fungera.
”I Finland får landskapen börja på ny kula, och reformen sker koordinerat i hela landet. Jämfört med Sverige ger detta goda möjligheter att skapa en enhetlig modell för valfrihet. Samtidigt framhävs emellertid vikten av att lyckas skaffa ledarskapskompetens till landskapsnivån”, säger rapportens författare, forskaren Niilo Luotonen på Hanken Centre for Corporate Governance.
Landskapen behöver beslutanderätt för att styra tjänsteproduktionen enligt områdets behov
Baserat på erfarenheterna från Sverige beror uppkomsten av nya vårdenheter på områdets befolkningstäthet och åldersstruktur. En viktig iakttagelse har varit att det också är möjligt att styra den regionala fördelningen av tjänsteutbudet genom olika incitament som rör ersättningsprinciperna. Därför ska landskapen justera ersättningarna till producenterna bl.a. utgående från områdets åldersstruktur och de socioekonomiska faktorerna i befolkningen. Därutöver ska landskapen ha möjlighet till olika incitament och sanktioner vid styrningen av tjänsteproduktionen.
”Landskapen borde ha ett tiotal justerbara parametrar som kan till exempel handla om befolkningens ålder, avstånden i området eller hur ofta en klient får byta serviceproducent. Dessa parametrar skulle vara samma för alla landskap, men varje landskap borde ha tillräckligt med beslutanderätt för att kunna justera dem enligt servicenätet och strategin i sitt område”, säger direktör Antti Kivelä vid Sitra.
Baserat på erfarenheterna från Sverige och de nuvarande pågående valfrihetsförsöken i Finland verkar det som att man utöver den så kallade baskapitationen behöver ytterligare incitament till exempel för att serviceproducenterna ska satsa på hälsofrämjande och förebyggande tjänster. På lång sikt skulle detta kunna spara samhällets resurser.
Baserat på erfarenheterna från Sverige påverkar inte bara ledarskap utan även områdets befolkningsunderlag hur väl den utvidgade valfriheten fungerar. I Sverige har omfattande valmöjligheter och en snabbare tillgång till vård främst blivit verklighet i tätbefolkade områden, där invånarna oftast är relativt välmående. Samtidigt bedömer man att ställningen för personer med ett stort vårdbehov har försämrats något: vårdrelationerna är fragmentariska och koordinationen mellan olika serviceproducenter dålig. Av forskningsresultat framgår också att de allra sämst ställda inte nödvändigtvis uppsöker vård ens när de skulle behöva det. Utmaningen är därför att skapa nya metoder och incitament för att få dem att omfattas av vården.
Mer information:
Niilo Luotonen, forskare, Hanken Centre for Corporate Governance, tfn 050 539 4564, niilo.luotonen@hanken.fi
