Jubileumsfonden för Finlands självständighet Sitras utlåtande till justitieministeriet

Begäran om utlåtande: VN/1051/2020

Sitras utlåtande om genomförande av direktivet om digitalt innehåll och varuförsäljningsdirektivet

1 Allmänna iakttagelser

Sitra tackar för möjligheten att lämna ett utlåtande om justitieministeriets betänkande om genomförandet av direktivet om digitalt innehåll och varuförsäljningsdirektivet.

Sitra betraktar Europeiska unionens digitala inre marknad och därmed en enhetlig reglering medlemsländerna emellan som betydelsefull för upprätthållande av såväl ett starkt konsumentskydd som företagens konkurrenskraft. Enhetliga regler behövs likaså i avtal om leveranser av digitalt material eller digitala tjänster, för vilket ändamål direktivet om digitalt innehåll avser att tillhandahålla lösningar.

I och med direktivet om digitalt innehåll och digitala tjänster underlättas utbudet av dessa på den europeiska inre marknaden över medlemsstaternas gränser till stöd för företag som levererar digitalt material eller digitala tjänster genom att klarlägga och skingra juridisk osäkerhet om olikheter i nationella regelverk (och därav föranledda kostnader).

För en rättvis dataekonomi är det viktigt att det råder en balans mellan stöd till företagens konkurrenskraft och ett högklassigt konsumentskydd. Ur ett konsumentperspektiv väcker framställningen faktiskt ett flertal frågor.

Syftet med direktivet om digitalt innehåll är att för konsumenterna skapa bättre förutsättningar att ta digitala tjänster och digitalt innehåll tillvara samt att säkerställa likadana rättigheter till högklassigt konsumentskydd oavsett i vilken medlemsstat en konsument mottar digitalt innehåll eller anlitar digital service.

I nuläget förverkligas inte rättvisa i avtal om digitala tjänster eller digitalt innehåll. Det är oroväckande att avtal om rättigheter på rättslig grund är oskäligt ensidiga. Avtalsvillkorens längd och otydlighet i sig ger upphov till brist på förtroende hos konsumenterna.

Konsumentens möjligheter att påverka avtalsvillkoren är obefintliga och de alternativ konsumenten erbjuds inskränker sig i praktiken antingen till att acceptera de dikterade villkoren i deras helhet eller till att förkasta hela erbjudandet om digitalt innehåll eller digitala tjänster. Beaktas bör även att vissa digitala tjänster och typer av digitalt innehåll har blivit så betydande att konsumenten inte i praktiken har möjlighet att undvara dem trots ojusta användningsvillkor.

Dataekonomin håller först nu på att utvecklas och direktivet om digitalt innehåll är en del av en större helhet av den enhetliga reglering som gäller digitala inre marknader. Framställningen borde således fästa särskild uppmärksamhet vid definitioner av olika begrepp (till exempel definitioner av avtal och konsumenter). Direktivet om digitalt innehåll lämnar definitionen av en konsument öppen. Därför kan dess tillämpningsområde och rättsliga skydd omfatta även de aktörer som inte är konsumenter som avses i direktivet, exempelvis medborgarorganisationer samt små och medelstora företag. Framställningen tar emellertid inte hänsyn till detta. Exakta definitioner är av stor betydelse för en fungerande övervakning. Om definitionerna förblir otydliga, uppstår likaså oklarheter i fråga om övervakningen. Sitra talar för att framställningen ska öppna fler definitioner med hjälp av konkreta exempel.

Sitra anser att den valda modellen att inkludera direktivens bestämmelser i konsumentskyddslagen är förståelig. Ett alternativ värt att överväga skulle kunna vara en separat lag, emedan en separat lag om konsumentskyddsfrågor inte är någon nyhet i Finland (ett exempel på en sådan lag är lagen om bostadsköp). Sitra förespråkar en diskussion om temat. För det första är frågan som ska regleras även enligt själva framställningen en nyhet av betydelse. För det andra är direktivet om digitalt innehåll endast en del av en större helhet av den reglering som gäller digitala inre marknader och av den tilläggsreglering i frågan som är förestående på EU-nivå. För det tredje kan konsumentskyddslagen som helhet anta onödigt stora proportioner i och med de förestående ändringarna.

2 Genomförandet av varuförsäljningsdirektivet

N/A

3 Genomförandet av direktivet om digitalt innehåll

3.1. Iakttagelser av förslag om genomförandet av varuförsäljningsdirektivet

Sitra understöder arbete för att främja den digitala inre marknaden. Harmoniserade bestämmelser om digitalt innehåll och digitala tjänster hos medlemsstaterna underlättar på lång sikt såväl näringsidkarnas möjligheter att tillhandahålla digitala tjänster och digitalt innehåll över gränserna som konsumenternas tillgång till dessa tjänster på den inre marknaden.

Sitra stöder arbetet för att förtydliga spelplanen till nytta för både näringsidkarna och konsumenterna. Regleringen av digitalt innehåll och digitala tjänster är en nyhet i Finland och framställningen tillämpar för första gången konsumentskyddslagen med avseende på fördröjnings- och felsituationer i avtal enligt vilka konsumentens personuppgifter har funktionen av ett betalningssätt som jämställs med ”traditionella” betalningssätt. En reglering av frågan är välkommen.

Tillämpningsområdet för direktivet om digitalt innehåll är omfattande och dess materiella bestämmelser är avsedda att vara tekniskt neutrala, vilket innebär att smidigt kunna svara på en snabb utveckling och förestående krav. Framställningen är ett utmärkt sätt att främja syftet att stödja innovationer och förnyelse av affärsmodeller.

Förslaget innehåller likväl ett flertal ur konsument- och integritetsskyddsperspektiv problematiska punkter som behöver klarläggas.

Enligt direktivet om digitalt innehåll är det redan vanligt att betala för digitalt innehåll eller digitala tjänster med personuppgifter, vilket redan utgör ett slags grund för att jämställa digitalt innehåll eller tjänster med ”mer traditionella” betalningssätt (exempelvis penningbetalning eller motsvarande digitala värdemätare). Ett av direktivets centrala syften är att betalningssätten behandlas jämlikt och rättvist. Konsumentens rättsskydd ska vara detsamma oberoende av om konsumenten för digitalt innehåll eller digitala tjänster har betalat genom att lämna ut sina personuppgifter eller på annat sätt. Likväl förverkligas inte direktivets syfte i framställningen i fråga om betalning med personuppgifter.

Framställningen beaktar inte i tillräcklig utsträckning att överlåtelsen av personuppgifter mot digitala tjänster eller digitalt innehåll inte fullt ut kan jämställas med andra betalningssätt. Betalning med personuppgifter hänger samman med grundläggande rättsfrågor, vilket redan i sig kräver ett starkare konsumentskydd jämte förtydliganden om konsumentens avtalsbaserade rättsskyddsmetoder. I stället för att erbjuda konsumenten samma rättigheter oberoende av betalningssätt, utelämnar framställningen däremot helt obefogat vissa rättigheter då konsumenten med sina personuppgifter betalar för digitalt innehåll eller digitala tjänster.

För det första besvarar varken direktivet om digitalt innehåll eller framställningen frågan om personuppgifternas värde. Otydligheten i detta hänseende är anmärkningsvärd, emedan utlämnande av personuppgifter jämställs med andra betalningssätt.

I situationer där digitalt innehåll eller digitala tjänster inte är avtalsenliga, är det en av konsumentens grundläggande rättigheter att harmonisera innehållet eller tjänsten med avtalet, få rabatt på inköpspriset eller häva avtalet. Det kan ifrågasättas varför framställningen, i de fall där konsumenten har betalat med sina personuppgifter, utelämnar möjligheten att tillgodose en av konsumentens rättigheter, dvs. att få rabatt på inköpspriset. Sitra ser ett ställe i framställningen som problematiskt, där det konstateras att konsumenten ”naturligtvis ingalunda har rätt att kräva rabatterat pris”. I stället för att få rabatt kan konsumenten med lätthet häva avtalet redan på grund av ett obetydligt fel (för att påverka inköpspriset räcker det inte med ett obetydligt fel) samt framställa ett krav på skadestånd för den skada som orsakats. Dessa två alternativ motsvarar likväl inte fullt ut rätten till rabatterat inköpspris. Dessutom bör rätten till skadeståndsyrkande förtydligas; i sin nuvarande form lämnar framställningen denna möjlighet oklar.

För det andra är en näringsidkare skyldig att till konsumenten återbetala det pris denne har betalat, om avtalet hävs. I de fall där konsumenten har betalat med sina personuppgifter, hänvisar framställningen till de skyldigheter som avses i allmänna dataskyddsförordningen GDPR. Framställningen är bristfällig, då den inte närmare redogör för sitt förhållande till GDPR och dess tillämpningsområde. Framställningen hänför alltför kategoriskt frågorna om personuppgifterna till GDPR:s tillämpningsområde, dock utan att förstå personuppgifternas ekonomiska värde. Frågan gäller inte enbart skyddet av personuppgifterna, utan även konsumentens förtroende och rättsskydd som redogörelsen endast ytligt tar ställning till.

För det tredje är det inte befogat att utelämna konsumentens personuppgifter från näringsidkarens skyldigheter. Då ett avtal upplöses, ska näringsidkaren avhålla sig från att använda information som av konsumenten överlåtits eller skapats vid konsumentens användning av digitalt innehåll och digitala tjänster. Dessutom ska näringsidkaren ställa ovannämnda information till konsumentens förfogande – med undantag för konsumentens personuppgifter. En dylik begränsning strider mot syftet med direktivet om digitalt innehåll, att uppmuntra konsumenterna att nyttja sin rätt att häva ett avtal och att få åtkomst till digitalt innehåll och digital information som de överlåtit och skapat, inklusive konsumentens personuppgifter. Framställningen ger dessutom näringsidkaren synnerligen omfattande möjligheter att bortse från denna skyldighet. Sitra kan därför inte hålla med framställningen om att ”det kan antas att det inte är ofta som konsumenterna upplever det som nödvändigt att åberopa alla sina lagenliga rättigheter särskilt i de fall där konsumenten till näringsidkaren enbart har lämnat sina personuppgifter”.

Det är både förståeligt och nödvändigt att en näringsidkare måste göra diverse ändringar och uppdateringar i sitt utbud av innehåll eller tjänster i enlighet med randvillkoren i ett avtal. Framställningen är emellertid oklar beträffande näringsidkarens möjligheter att ensidigt utan konsumentens samtycke ändra sitt utbud av innehåll eller tjänster. Enligt framställningen har konsumenten rätt att häva avtalet, i det fall att ändringarna skulle inverka negativt på konsumentens möjligheter att tillgodogöra sig innehållet eller tjänsten, men detta förblir oklart.

Avvikande från direktivet om digitalt innehåll utelämnar framställningen inte från sitt tillämpningsområde hälsovårdstjänster och -anordningar som beviljats av yrkesutbildade personer inom hälsovården. Framställningen är tydligare i sitt påpekande att konsumentens rättskydd inte ska vara beroende av huruvida den näringsidkare som bjuder ut digitalt innehåll eller digitala tjänster är en yrkesutbildad person inom hälsovården eller ej. Motiveringarna för detta val i förhållande till andra tjänster och innehåll som utelämnats från tillämpningsområdet för direktivet om digitalt innehåll (yrkesmässiga tjänster, offentliga tjänster och offentliga handlingar) är emellertid bristfälliga.

4 Utvärdering av konsekvenser

I fråga om en konsekvensbedömning håller Sitra med om att data i framtiden och i synnerhet persondata kommer att få en allt större betydelse för bestämning av värdet av digitala tjänster och digitalt innehåll.

Framställningen kunde ta med flera exempel på tillämpning av föreslagna bestämmelser och presentera bedömningar av dessas konsekvenser (till exempel av en finländsk konsuments ställning då en näringsidkare i en annan medlemsstat ändrar användningsvillkor för en digital tjänst eller ett digitalt innehåll som näringsidkaren erbjuder). Det här skulle vara viktigt, därför att en nationell reglering får övernationella konsekvenser som kommer sig av de digitala tjänsternas och det digitala innehållets övernationella natur.

Man måste satsa på en exakt och tydlig reglering. Det är möjligt att oklarheter om bland annat betalning med personuppgifter leder till ett större antal tvistefrågor, vilket utredningen inte har tagit ställning till. Utredningen föreslår inte heller nya uppdrag för tillsynsmyndigheterna, även om den identifierar en mängd extra arbete till följd av nya bestämmelser.

5 Övriga iakttagelser

N/A