Förord: Blicka upp ur gropen och se möjligheterna

ALLA UTVECKLADE SAMHÄLLEN GENOMGÅR STOR FÖRÄNDRING OCH OSÄKERHET. Digitaliseringen, globaliseringen och den åldrande befolkningen bryter den traditionella kopplingen mellan tillväxt, produktion och välfärd på ett aldrig tidigare skådat sätt. Beslutsfattarna i Finland kämpar för ekonomin, exporten och nya jobb.

Att öka sysselsättningen i lönearbetena jämfört med nuläget är ett allmänt godtagbart mål. År 2016 stoppades ansträngningarna av konkurrenskraftsavtalet som det hade förhandlats om länge och som ska sänka priset på arbete. Det är ändå osäkert om dessa stora politiska lösningar har den effekt de hade tidigare.

Vi skribenter anser att ansträngningar såsom konkurrenskraftsavtalet är den gamla världens metoder för en tid där sådant inte längre fungerar. Den här artikeln fick sin början från skribenternas upplevelse av samtiden. Vi var trötta på att höra ekonomiskt prat om ekonomisk tillväxt och om att produktivitet är nödvändig för välfärden. Vi tror inte på den beskrivningen längre. Vi tror att man måste närma sig välfärden och förutsättningarna från delvis helt nya perspektiv.

“

Digitaliseringen och globaliseringen verkar bryta kopplingen mellan tillväxt, produktion och välfärd.

Digitaliseringen och globaliseringen verkar bryta kopplingen mellan tillväxt, produktion och välfärd. Den största följden för samhället som förändringen medför är att behovet av många yrken som finns nu och antalet jobb kan komma att minska radikalt. Det finns många uppskattningar av hur många och hur snabbt yrken kommer att försvinna och i vilken utsträckning ersättande arbeten kommer att uppstå. Dessutom varierar uppskattningarnas storleksklasser. Vi är också medvetna om att det även i samband med tidigare teknologiska genombrott har gjorts häftiga uppskattningar om att jobb ska försvinna. Sist och slutligen har det uppkommit flera typer av nya jobb än de arbeten som har försvunnit, oftast från helt oväntade håll.

Det verkar dock tydligt att värdebildningen och människors utkomst i framtiden kommer att grunda sig mindre på produktion och förbrukning av saker och mer på människors aktivitet och interaktion än i nuläget. Yrken som har att göra med människors fysiska arbetsinsats och produktion av saker kommer säkert att finnas även i framtiden, men det digitala genombrottet förändrar arbetsuppgifterna i dessa yrken. Logiken i denna värdebildning har redan förändrats mycket. Därför kan politik som bygger på koncept från den industriella tiden inte längre trygga välfärden. Det behövs ny politik för den digitala tiden.

I denna artikel ritar vi först upp bilden av i vilket slags brytningstid den finländska ekonomin och samhället befinner sig och vilka utmaningar det medför för individer och samhället i synnerhet när arbetet och utkomsten förändras.

I de två följande kapitlen funderar vi på vilka möjligheter brytningen kan medföra och vilka metoder och vilken politik Finland och andra industriländer kan använda för att förnya sina samhällen så att de möjliggör och främjar medborgarnas välfärd.

Artikeln ställer nutiden i relation till industrialiseringen som inleddes på 1700-talet.

Den industriella revolutionen var en heltäckande teknisk, kulturell, social och ekonomisk förändringsprocess som ledde till att grundmekanismerna och utgångsvärdena i samhället måste planeras om. Den industrialiserade västvärlden genomgår en liknande brytningstid nu. Ordet ”grop” i artikelns rubrik hänvisar till den så kallade Engels’ pause: enligt historiker försvagade det tekniska genombrottet i början av industrialiseringen många yrkesgruppers utkomst under decennier, även om samhällena på längre sikt blev förmögna. I Finland och i övriga västvärlden kan 2010-talet ses som början på en liknande grop. Med rätt politik kan dock den grop brytningstiden orsakar jämnas ut och man kan snabbare ta sig ur den.

Vårt sätt att närma sig ämnet är föregripande: vi vill orädda se framåt och inleda diskussion om olika alternativ och om hur önskvärda de är. När stora förändringar sker är det viktigt att kunna diskutera sådana alternativa framtider som vid första anblick verkar väldigt icke önskvärda och till och med osannolika – men som när de förverkligas är mycket betydelsefulla. Det handlar det också om i den här artikeln: vi vill öppna upp perspektiv på en utveckling som hittills har varit svår att diskutera på ett konstruktivt sätt. Det är just i sådana situationer som både politikens och individernas val är av betydelse och alltså är viktiga att fundera på i förväg. Det gäller även i fall där den förväntade förändringen blir mycket mindre och har mer gynnsamma effekter. Då har vi troligtvis gjort något rätt för att förebygga det alternativ som orsakar oro.

“

Digitaliseringen öppnar upp nya möjligheter för alla att producera värde och livnära sig.

Trots utmaningarna är vårt budskap klart: digitaliseringen öppnar upp nya möjligheter för alla att producera värde och livnära sig. För att kunna utnyttja denna möjlighet krävs dock radikala förändringar i de nuvarande tankesätten. En del bra val har fortfarande sitt värde kvar: de skyldigheter som staten har och som är viktigast för individen är fortsättningsvis att hjälpa alla medborgares kapacitet att öka och utnyttjas under hela livet, precis som Finland och övriga Norden har gjort hittills.

Artikeln Arbete och utkomst i en ny tid är resultatet av fyra skribenters gemensamma, fria funderingar. Istället för eller vid sidan om den utveckling vi nu har beskrivit hade vi också kunnat beskriva många alternativa berättelser om vårt samhälles framtid. Vi tycker att det här utvecklingsförloppet verkade intressant och betydelsefullt, därför valde vi att fokusera på det. Artikeln har fötts ur vår egen nyfikenhet, inte ur någon enskild ideologi eller någon organisations målsättning.

Helsingfors den 2 januari 2017
Antti Hautamäki, Juha Leppänen, Roope Mokka, Aleksi Neuvonen

1. Historisk brytningstid utmanar västvärlden

Digitaliseringen krossar sektorsgränserna, exponerar företag och organisationer för global innovationskonkurrens och möjliggör även exponentiell produktivitetstillväxt. En bransch och en yrkeskår efter en annan har de senaste åren fått uppleva att informationens övergång till digital form är en större sak än en normal teknologisk uppdatering. Som ekonomisk och samhällelig förändring kan brytningstiden enligt många kommentatorer jämföras med den industriella revolutionen som inleddes på 1700-talet. Vi kan inte veta i vilken riktning framtidens utveckling går – nu tar vi upp en möjlig riktning.

DIGITALISERINGSUTVECKLINGEN vänder upp och ner på hela branscher och yrken. Först gjorde informationsteknologin det möjligt att stycka upp den industriella automatiseringen och produktionskedjorna i globala underleverantörskedjor. Traditionella arbetsuppgifter försvann och antalet industriella jobb minskade i västvärlden. De senaste åren har jobb försvunnit i massor inom media, musikbranschen och banktjänsterna. Allt som har med film och fotografering att göra har redan övergått till den digitala världen. Många traditionella företag i dessa branscher kämpar för sin överlevnad. Näst på tur är utbildningen, detaljhandeln, trafiken, konsultnäringen, hälso- och sjukvården samt bokföringen. Överhuvudtaget automatiseras allt sådant arbete som bygger på rutiner i allt större utsträckning. I västvärlden är omkring hälften av de nuvarande jobben sådana jobb.[1]

Den förändring som pågår begränsar sig inte till enskilda branscher eller arbetstagargrupper. Det är fråga om en mycket större brytningstid i samhället.

En tydlig historisk jämförelsepunkt är övergången till det industriella samhället för ungefär 200 år sedan. Det råder en vanlig missuppfattning om att den industriella revolutionen som fick sin början i Storbritannien skulle ha gett en nästan exponentiell förmögenhetstillväxt.

I verkligheten upplevde de industrialiserade samhällena under flera decennier en period där många yrkeskårer förlorade sina jobb och sitt levebröd.

Det var inte förrän senare som man fick nytta av de nya teknologierna och produktionssätten. Historikerna talar om den tidsperioden som Engels’ pause, på finska talar man om en grop: en period då den stora tekniska genombrottet försämrade massornas utkomst. I västvärlden kan man se en analog situation där många traditionella yrken ersätts av digitala eller automatiska lösningar. Gropen syftar också på förväntningarna i samhället, där stora massor av folk inte har samma hopp som tidigare generationer hade av att klara sig bättre.

Liksom under den industriella revolutionen förändrar inte bara ekonomin utan hela samhället sin form. I industrialiseringen började produktiviteten öka när samhällets och näringslivets grundpelare planerades utifrån de nya verksamhetssätten. Det blev slutligen början på en aldrig tidigare skådad period av välmående. Samtidigt uppstod två nya samhällsklasser. Det bildades en arbetarklass vars levnadsförhållanden en stor del av 1900-talets politik handlade om att förbättra, och en medelklass som blev större tack vare den välfärd och politiska reform som industrialiseringen utlöste. På samma sätt kan man placera uppkomsten av det nuvarande partifältet och stadsplaneringen till industrialiseringens början.

Ett av de centrala fenomenen i den utveckling som nu pågår verkar vara att de bekanta samhällsklassernas ställning stagnerar. De första offren för den globala ekonomin var arbetarklassen i västvärlden, som har förlorat välavlönade, stabila jobb. Den digitala brytningstiden sträcker sig för tillfället allt längre in i medelklassen. Traditionellt välavlönade jobb som kräver lång utbildning försvinner och motsvarande jobb uppkommer inte med detsamma. Å andra sidan har vanliga människors möjlighet att använda nyare teknologi och få tillgång till en enorm mängd information förbättrats på ett aldrig tidigare skådat sätt.

“

Det kan hända att digitaliseringen och robotiseringen har inlett en brytningstid som kan jämföras med den industriella revolutionen och som pågår i årtionden.

Det kan hända att digitaliseringen och robotiseringen har inlett en brytningstid som kan jämföras med den industriella revolutionen och som pågår i årtionden och under vilken samhällets grundstenar skakar, utkomstformerna förändras och förmögenheten fördelas om på ett radikalt sätt. Nutidsmänniskan vet sannolikt lika lite om den framtida samhällsordningen som människan i början av 1800-talet kunde föreställa sig att vanliga arbetare en dag kommer att färdas med flygplan över världshaven, att arbetares barn blir presidenter eller att framgångsrika läkare kokar potatis och byter blöjor hemma.

De tre stora öppna frågorna i den pågående förändringen är följande: hur många nya slags jobb kommer att uppstå, vilken slags utkomst erbjuder de och hur omfattande förändrar den digitala brytningstiden i branscherna strukturen för ägande och inkomstfördelning? De närmaste årens politik antingen lyckas eller misslyckas med att lösa hur samhällena håller ihop trots den stora brytningstiden och hur man lyckas bygga upp ett meningsfullt liv åt alla, inte bara för den digitala ekonomins elit. Politiken kan eventuellt också inverka på hur djup och lång ”Engels grop” är.

2. Logiken bakom den radikala brytningstiden – varför förändras allt nu?

Den största orsaken till den ekonomiska förändring som pågår är att de nya teknologiska lösningarna nu är mogna. Det har lett till att många branscher har genomgått omfattande digitalisering. Utöver det snabbar globaliseringen upp den ekonomiska förändringen. En tredje stor bakgrundsfaktor är de stora förändringarna i befolkningsstrukturen. Därför är världen inte som den var, och gamla teorier om hur man bygger tillväxt och välfärd stämmer inte längre.

DEN RADIKALA BRYTNINGEN I EKONOMIN kan sammanfattas som en nedbrytning av den gamla industriella tidens kapitalintensiva och korporativa struktur och som en övergång till en ekonomi där värde produceras i globala nätverk. Den största effekten för samhället är den ekonomiska tillväxtens frigörelse från upprätthållandet av välfärden. Den ekonomiska tillväxten skapar inte längre i samma takt nya jobb och den frukt tillväxten bär fördelas inom många länder på ett ojämnare sätt än under de föregående decennierna. Allt det här har att göra med hur den ekonomiska tillväxten är tänkt att uppstå. Den traditionella modellen

EKONOMISK TILLVÄXT = ÖKAD ARBETSINSATS + ÖKAD PRODUKTIVITET handlar bara om hur ekonomisk tillväxt beräknas. Villkoren för hur antalet jobb utökas och produktiviteten förbättras har förändrats dramatiskt. Produktiviteten mäter bara förmågan att omvandla det som har satsats på produktionen till pengar. Det mäter inte hur effektivt det som har satsats omvandlas till nytta eller välfärd. Till följd av den förändring som pågår nu har många produkter blivit billigare och en del har till och med blivit gratis för användarna. Utvidgad digital kommunikation har också gett upphov till ett helt nytt skikt av mänskligt samarbete som sker utanför marknaden och som inte syns i produktivitetssiffrorna. Om man tidigare behövde ett fotografi som illustration, tvingades man köpa det. Nu kan man få det gratis via internet med en creative commons-licens. Wikipedia har i stor utsträckning förstört den kommersiella uppslagsverksmarknaden. Eftersom Wikipedia inte har någon reklam, går reklammarknaden miste om flera miljoner euro.^[2] Tack vare den här utvecklingen har produktivitetens och ekonomins betydelse som indikatorer förändrats och fortsätter förändras. I grund och botten handlar brytningen i ekonomin om en radikal förändring av villkoren för värdeproduktion.[3]

Centrala faktorer bakom förändringen är globaliseringen, digitaliseringen och förändringen i befolkningsstrukturen. Bakom dem inverkar redan följande stora förändringsfaktorer punkt för punkt: de knappa naturresurserna och de begränsningar miljöns bärkraft utgör.

Globaliseringen splittrade värdeproduktionen och fördjupade arbetsfördelningen

”Jobben flyttar till Kina” är en klyscha som har blivit en metafor. Den mest synliga och mest dramatiska effekten av globaliseringen har varit att industrijobben har försvunnit från utvecklade industriländer och omvänt att nya jobb har uppkommit i u-länder. Globaliseringen karaktäriseras främst av världsekonomins ömsesidiga beroende och resursernas rörlighet över gränserna. Krisen som fick sin början i och med kraschen på bostadskreditmarknaden i USA 2008 satte igång en våg av förändring som snabbt spred sig långt. I Finland kom effekten av krisen med fördröjning, men sedan har effekterna av den också gått djupt. Beroendet kan även ses i hur priset på exempelvis råvaror och olja påverkas av att Kinas ekonomiska tillväxt har saktat av.

I den globala ekonomin kan kapital, varor, tjänster och människor röra sig friare än tidigare. Rörligheten har ofta främjats genom internationella avtal från EU till Världshandelsorganisationen WTO. En nyare internationell satsning är TTIP, som skulle frigöra handeln mellan USA och EU. Nu är det lättare än tidigare för företag att placera sin verksamhet där det är förmånligast att sköta den. Industriell produktion placeras i u-länder och industriländer som har billig arbetskraft, ofta lösa miljöregler och som omges av stora, växande marknader. Den andra ytterligheten är att de formella huvudkontoren placeras i skatteparadis eller i finanscentra som Luxemburg där beskattningen är låg. Däremot placeras strategisk verksamhet, såsom planering och produktutveckling, där de bästa experterna finns. Till följd av denna optimering ökar företagens direkta investeringar utomlands, men i deras hemländer uppstår det inte nödvändigtvis nya jobb.

Stora multinationella och transnationella företag som verkar i flera länder och sprider ut sig som nätverk har varit centrala aktörer i globaliseringen. Som Thomas L. Friedman uttryckte det: globaliseringen gör världen platt.^[4] Hela världen är öppen och företag kan verka överallt, producera och skaffa saker där det är mest lönsamt och sälja där marknaden är bäst. Men globalisering sker genom centralisering och befolkningen och välståndet samlas i de stora metropolerna. Den globala världen har också kallats spetsig, för till exempel patent, innovationer och start up-företag centraliseras till väldigt få centra.^[5] Att ekonomin hopar sig bevisas av att världen 2014 hade cirka 1 600 miljardärer och att världens 85 rikaste personer äger lika mycket som den fattigaste hälften av världen.

Vissa geografiska områden specialiserar sig och där hopar sig relevant kompetens. Sådana områden är till exempel Bostonregionen, som är världens ledande centrum inom medicin och bioteknik, och Silicon Valley, som har specialiserat sig på digitala tjänster och plattformar. Globaliseringen leder till djupare arbetsfördelning som så småningom går ända till uppgiftsstrukturerna: alla uppgifter kan utkontrakteras till den som gör det bäst. En betydande del av värdet på de produkter som har förädlats långt fördelas mellan flera länder och aktörer.^[6] Det är anmärkningsvärt att den andel av produkternas sammansättning som uppfattas som just produktion, förblir marginell i hela värdekedjan. Den största värdeökningen kommer av den planering, design, marknadsföring och företagsledning som sker i i-länderna. En allt mindre del av värdet på bolaget eller dess försäljning går till arbetskraftens lön.

“

Fast globaliseringen inte ses som ett negativt fenomen, står I-länderna ändå inför stora utmaningar.

Globaliseringen kan inte ses som ett negativt fenomen. Den integrerar världsekonomin, öppnar upp enorma marknader och skapar enorm kompetenspotential. Globaliseringen medför kreativ förstörelse, där företagsverksamhet med svag produktion ersätts med verksamhet med bättre produktion. Globaliseringen har sänkt arbetsenhetens realkostnader och samtidigt fått världsekonomin att växa. Globaliseringen har lyft hundratals miljoner människor ur fattigdom.

I-länderna står ändå inför stora utmaningar. Integrering av utvecklingsekonomier i den globala marknaden har gett arbetsmarknaden en stor enligt global standard lågavlönad arbetstagargrupp som arbetstagarna i de utvecklade ekonomierna måste konkurrera med. För att klara sig måste i-länderna fokusera på att producera och utnyttja immateriellt kapital genom nya teknologier, skicklig varumärkning och smarta tjänster. I Norden har i synnerhet Sverige visat att ett litet land med förhållandevis dyr arbetskraft kan ge upphov till konsumentproducentjättar som Ikea och H&M. Framgång förutsätter förmåga att fungera i globala värdenätverket så att det egna kunnandet och de egna styrkorna förenas med annat globalt kunnande som bäst kompletterar det.

För nationalstaterna är globaliseringen också en enorm politisk utmaning. Staternas förmåga att styra ekonomier och inverka på samhällets utveckling genom exempelvis beskattning försämras. Nationalstaterna tvingats till ömsesidig skattekonkurrens, eftersom det är lätt för storföretag att föra över sina investeringar och jobb till de länder som lockar dem mest. Skatteobjekten har blivit listiga: företag ändrar form eller byter land för att minimera sin skatt. Samtidigt möter staterna utmaningar från klimatförändringen och immigrationen som går över staternas gränser. Eftersom kapital är allt svårare att beskatta, har man som motreaktion börjat tala om att beskatta fastigheter, mark, naturresurser eller utsläpp hårdare.

Människors rörlighet är fortsättningsvis relativt liten jämfört med övriga produktionsfaktorers rörlighet. Befolkningens rörlighet syns i synnerhet som urbanisering och en intern flyttrörelse inom länderna. De storstäder och metropoler som förenas genom globaliseringen bildar en enhetlig struktur där människor och egendom ofta rör sig mer sömlöst än mellan städerna och den nationella periferin. I Finland kan någon som jobbar med data i Helsingfors eller Uleåborg ha tätare kontakt med New York eller Shanghai än med småkommunerna i Finland. Stora stadsregioner kan ha lika mycket inflytande som en del nationalstater.

Även kulturen förändras på djupet. Globaliseringen förenhetligar tanke- och verksamhetsmodeller överallt och ger upphov till en global elit som kan agera i en global värld. På motsvarande sätt ökar skillnaderna mellan olika människogruppers upplevelser inom staterna. En del av befolkningen hittar sin referensgrupp allt mer globalt och den nationella kulturen och institutionerna förlorar sin ställning. Den globala inkomstfördelningen har tillspetsats. Även om globaliseringen har ökat välståndet i hela världen och lyft hundratals miljoner människor ur fattigdom, förstör den samtidigt traditionella näringar och orsakar stora förändringar i samhällsstrukturer, särskilt i den globala södern.

Globaliseringen har blivit en central anledning till bekymmer för den arbetande befolkningen i de industrialiserade länderna. Till följd av det har protektionism och krav på att skydda inhemska arbetsplatser lyfts upp igen i den politiska diskussionen. Det här har skapat en grogrund för nationalistiska och populistiska rörelser och partier. Globaliseringen har fått konkurrensen att accelerera extremt mycket och den kreativa förstörelse det medför är svår att bemöta om motståndet mot förändringen ökar och man inte klarar av att göra nödvändiga strukturella reformer. Brexitbeslutet i Storbritannien och Donald Trumps seger i presidentvalet i USA är exempel på det här.

Digitaliseringen förändrar ekonomins grund

Digitaliseringen snabbar upp globaliseringen och möjliggör en ny typ av ekonomisk logik som bygger på nätverkande organisering och information som central produktionsfaktor.^[7] Det har gett upphov till automatisering och robotik som ökar produktiviteten och minskar behovet av mänskligt arbete. Digitaliseringen har djup inverkan på ekonomin och samhället. I synnerhet villkoren för att arbeta och arbetets karaktär förändras.

Digitaliseringen karaktäriseras i synnerhet av följande:

• Explosionsartad ökning av data och information (big data)
• Sakernas internet och allt fler apparater kopplas till nätet
• Uppkomst av plattformsekonomi som bygger på molntjänster
• Allt större användning av automation, robotik och artificiell intelligens som ersätter mänskligt arbete

Teknologin som ligger till grund för digitaliseringen utvecklas mycket snabbt. Datorerna är allt effektivare och mindre och data rör sig allt snabbare. Förutom teknologi och hardware utvecklas även programmen, software. I synnerhet olika algoritmer som utvecklats för att behandla komplicerade, stora material har ökat användningen av datateknik i beslutsfattandet. Algoritmerna styr redan nästan alla funktioner i den digitala världen, allt från intelligenta elnät till börshandeln, i den utsträckningen att man har börjat tala om en ”algoritmisk revolution”.

Under de senaste åren har mängden data ökat exponentiellt. Förmågan att hantera denna big data har blivit ett eget affärsområde och de behövs förutom för de kända Google eller Amazon även för bankirrörelser eller marknadsföringsforskningsinstitut. Big datas stora löften hör ändå ihop med mer vardagliga saker: man hoppas att den ska skapa effektivitet exempelvis när det gäller att främja hälsa, producera energi och för trafik.

En betydande del av digitaliseringen har att göra med digitaliseringen av miljön: olika sensorer förmedlar information om människokroppen, bostäderna, trafiken eller luftkvaliteten till apparater och servrar. Det industriella internet har gjort fjärrstyrning och fjärrservice av anordningar till en ny industriell tjänst. Bärbar teknologi har redan blivit en betydande hälsofrämjare, när den ger människor exakt information om hjärtats puls, sömnkvalitet eller ansträngning.

“

Under den digitala eran uppstår horisontell, samarbetsbaserad produktion som inte kräver stora startkapital.

Genom digitaliseringen kan hierarkier brytas och man kan övergå till nätverksbaserade produktionssätt. Under den industriella eran leddes ekonomin av stora, hierarkiska korporationer. Det behövdes stora kapital för produktionen och staten hjälpte företagen utöka dem. Under den digitala eran uppstår horisontell, samarbetsbaserad produktion som inte kräver stora startkapital. Istället för stora, hierarkiska företag tar plattformsoperatörer rollen som koordinatorer.

Plattformsekonomin förändrar villkoren för affärsverksamhet: den bildar nya förmedlingssteg mellan tjänsterna och kunderna. Det mest kända exemplet är tjänsten Uber. En ny slags taxichaufförer som äger sina egna bilar sköter tjänsten runt om i världen, och Uber tar en viss procentandel av alla avgifter. Ett färskt exempel är att kundernas banktransaktioner har överförts till en lucka och en aktör som erbjuder kort, och kunden är inte längre i direkt kontakt med sin egen bank. Mer generellt bryter den nya teknologin inom finansbranschen, fintech, i framtiden ner hela finansbranschens konsumenters mobilavgifter i en placeringsanalys.

Digitaliseringen ger gränslösa möjligheter att skala upp digitala produkter och tjänster. Samma spel kan laddas ner miljontals gånger utan att det medför tilläggskostnader för spelets producent. I den digitala ekonomin ”får vinnaren allt”. Den som lyckas skala upp sin tjänst snabbt och före alla andra, får ta hela marknaden i besittning. Det bästa exemplet på det här är Google, som var den första som lyckades skapa en enkel och heltäckande sökmotor. Å andra sidan är det lättare att komma in på marknaden i den digitala ekonomin, och till följd av det dyker nya företagare snabbt upp och gamla företag kan försvinna lika snabbt.

Digitaliseringens inverkan på sysselsättningen är en av de viktigaste frågorna i vår tid. Tidigare teknologiska genombrott har fått jobb och hela yrkeskårer att försvinna men också gett upphov till nya jobb som har ersatt dem. Ofta har dessa arbetsuppgifter krävt bättre utbildning och de har gett högre lön. Den stora frågan är: är den digitala revolutionen ett undantag från den här regeln?

I sitt verk The Rise of the Robots påstår Martin Ford att digitaliseringen får enorma mängder jobb att försvinna i nästan alla branscher. Enligt Ford kommer alla rutinmässiga och förutsebara uppgifter att automatiseras. I USA har till exempel industriarbetarnas andel av arbetskraften från och med 1950-talet sjunkit från 30 procent till 10 procent.[8] Nu har arbetskraften börjat försvinna från rutintjänster såsom hamburgerkedjor, där robotar framställer produkter automatiskt enligt beställningarna.

Länge trodde man att expertarbete skulle behålla sitt värde och fortsätta vara nödvändigt. Men ju större mängder data datorer klarar av att hantera och ju mer de lär sig, desto mer intelligenta blir maskinerna och desto oftare kan de ersätta expertens arbete. IBM:s Watson-system med artificiell intelligens klarar redan av att göra bättre analyser än en människa för att till exempel diagnostisera sjukdomar eller analysera komplicerade ekonomiska data. Många expertuppgifter inom ekonomi, juridik, förvaltning, undervisning, media och hälsovård har fått seriös konkurrens från de artificiella intelligenssystemen. Det uppskattas att hälften av alla nuvarande arbetsuppgifter kommer att automatiseras under de kommande tjugo åren.[9]

Digitaliseringen skapar å andra sidan också nya arbetsmarknader. Via olika serviceplattformar möts utbud och efterfrågan på arbete. På internet finns förmedlingstjänster för nästan alla slags jobb, från städning (Freska) och hemservice (care.com) till översättning (Lexitec). Det uppkommer också helt nya arbetsuppgifter och yrken som utnyttjar digitala redskap och robotars arbetsinsats och höjer värdet på deras arbete. Nya uppgifter uppstår också genom att datorer gör samarbetet och arbetsfördelningen människor emellan smidigare.

Det uppstår alltså nya jobb, men det är svårare att uppfatta att de kommer att uppstå än att de gamla kommer att försvinna. Det kan också hända att det uppstår märkbart färre nya jobb än vad det försvinner gamla. Dessutom uppkommer de nya jobben ofta i låglönebranscher. För helheten kan digitaliseringen dock som bäst vara ett viktigt sätt att i ett språng höja effektiviteten i resursanvändningen och därigenom även minska belastningen på miljön.

Befolkningsförändringen förändrar dynamiken i kulturen och ekonomin

Förutom globaliseringen och digitaliseringen utmanas vårt samhälle av en ny slags befolkningsförändring. Den globala nativiteten har länge sjunkit och har saktat ner den globala tillväxten. Människor är mest produktiva i arbete som 15–65-åringar och när befolkningen är ung skapar kreativiteten och de nya livsstilarna en unik dynamik mellan samhälle och ekonomi.

Om det finns många unga på väg in i vuxenlivet innebär det vanligtvis att konsumtionen ökar. Unga vuxna köper nya hem, bilar och behöver nya stadsdelar för sina bostäder och nya daghem och skolor för sina barn. De för också med sig utbud på arbete till marknaden. På 1950–1970-talen växte ekonomin i västvärlden tack vare att de stora åldersklasserna blev vuxna då. Varje år blev alla rikare – ofta med många tiotals procent.

Samtidigt kunde man förnya strukturen i produktionen och höja produktiviteten. Det enklaste sättet att beräkna den ekonomiska tillväxtens potential är att multiplicera framtidens arbetskraft med produktiviteten. Mellan åren 1960 och 2005 ökade den globala arbetskraften med 1,8 procent per år. Just nu har ökningen minskat till dryga en procent och fortsätter minska.[10] I nästan alla kulturer har utbildning och förmögenhet blivit vanligare och därigenom sjunker nativiteten.

Världens befolkning fortsätter växa, men den mest kreativa andelen, de unga, ökar inte i antal. Befolkningen ökar därför att människor lever längre. Enligt befolkningsprognoser kommer de flesta stora ekonomier såsom Europa, Kina och USA att fram till 2050 ha över en tredjedel pensionärer, det vill säga personer över 65 år. I Finland har man i allmänhet talat om det här som att serviceförhållandet försämras: de som betalar inkomstskatt och pensionärerna får det sämre. Få finländare varken kan eller vågar tänka på vilka kulturella och andra dynamiska konsekvenser den åldrade befolkningen har. Det blir åtminstone inte lättare att göra reformer i samhället. I värsta fall står vi inför en kulturell ålderdom, alltså ett samhälle där traditionella strukturer råder och som är trögt. Å andra sidan utgör inte de äldre en enhetlig grupp som entydigt är emot förändringar.

Konsultföretaget McKinseys forskningsavdelning Global Institute har uppskattat att hälften av den globala tillväxten de senaste femtio åren har uppkommit genom teknologins utveckling och hälften från den växande arbetskraften.[11] Nu när befolkningstillväxten bryts under de kommande 50 åren, och arbetskraften slutat öka redan tidigare, behövs ett aldrig tidigare skådat produktivitetssprång. Enligt McKinseys uppskattningar måste ökningen av produktiviteten vara 80 procent snabbare än tidigare i historien för att den ekonomiska tillväxten ska kunna hållas uppe på global nivå. Och som vi redan tidigare uppmärksammade sänker billiga och avgiftsfria produkter produktiviteten.

Befolkningsförändringarna ser fortfarande helt annorlunda ut om de granskas på en mindre geografisk skala. Då ser man att fortsatt urbanisering förenar flera länder. I Finland ökar befolkningen i de stora universitetsstäderna och i deras närområden både tack vare födslar och inflyttning.

I Finland som har urbaniserats långsammare än övriga Europa fortsätter urbaniseringen och den går till och med snabbare. Enligt en stadsnätsundersökning hade metropolområdet och mångsidiga högskoleorter från 1995 till 2014 växt med 10–55 procent, men landskapens största orter och de små stadsregionerna har fortsatt förlora befolkning.^[12] I städerna ökar både arbetskraften och produktiviteten: innovationer uppkommer i tätt befolkade områden, uppenbarligen av just den anledningen att olika sorters yrkeskompetens finns att tillgå och att möten människor emellan lätt uppstår. Det är troligt att nya jobb som ersätter förgängliga yrken uppkommer på landsbygden och i små städer i långsammare takt än i tillväxtcentra som lockar till sig nytt kunnande och affärsverksamhet.

3. Finlands historia har varit en framgång

Som ett land som industrialiserades sent har Finland varit en framgångssaga. Landet klarade sig bra i ett visst skede av den industriella utvecklingen på 1960–1980-talen: den industriella exporten ökade kontinuerligt och befolkningens åldersstruktur var gynnsam. På den grunden byggdes välfärdsstaten. I utvecklingen var nyckeln att trygga produktivitetsutvecklingen. Nu håller vi på att gå över eller har gått över till ett annat slags skede, där konkurrensen är global och produkters värdebildning är annorlunda. Det nya skedet utmanar den traditionella politiken och dess uppfattning av tillväxt och jobb.

FINLANDS HISTORIA när det gäller tillväxt och att skapa jobb har hittills varit framgångsrik. Ekonomin har växt, och tillväxten har inneburit jobb och utkomst för människor. Tillväxten har samlats ihop som skatter i en gemensam pott. Det har möjliggjort grundfunktionerna i välfärdsstaten: välfärden har spridits ut jämnt till olika människogrupper och genom att investera i faktorer som skapar ännu snabbare ekonomisk tillväxt, såsom utbildning, forskning och infrastruktur. Det har varit ett centralt löfte inom politiken: gemensamma beslut skapar tillväxt och det skapar jobb och skatteintäkter, vilket innebär välfärd åt alla.

Politikens löfte om att öka medborgarnas välfärd har hållit ihop så länge som man har kunnat lita på att tillväxt uppkommer och att det innebär fler jobb. Devalvering som ett finanspolitiskt maktmedel på 1970- och 1980-talen är ett exempel på det. Köpkraften togs ifrån medborgarna genom att sänka markens värde. Som ersättning fick man tillväxt genom export, vilket gav medborgarna jobb.

Finanspolitiken i Finland har byggt på ekonomen Robert Solows[13] teorier om att tillväxt bygger på ökad produktivitet tack vare teknologi och å andra sidan tillgången på arbetskraft. Solows förklaringsmodell är fascinerande, för den verkar förklara varför man till exempel på 1960–1970-talen levde i en sådan enorm högkonjunktur och varför tillväxten har saktat ner efter det. Solows teorier stämmer fortfarande, men helhetsbilden är inte längre så enkel som han låter förstå. Man har försökt uppnå produktivitet både genom att sänka arbetskraftskostnaderna (minska på arbetskraften eller föra över produktionen till områden med lägre lönenivå) och genom att stöda innovationer och utbildning. I synnerhet i Finland har det gjorts betydande satsningar på så väl utbildning som på forsknings- och utvecklingsverksamhet. De bästa och mest effektiva åren från den här kunskapsbaserade satsningen ligger dock bakom oss. Inte ens en ordentlig satsning på utbildning och innovationer har de senaste decennierna fått till stånd samma slags förbättrade produktivitet som tidigare.

“

Globaliseringen, digitaliseringen och befolkningsförändringen samverkar till att de gamla recepten inte längre håller streck i Finland.

Eftersom vi lever i en stor teknologisk-befolkningsmässig brytningstid vet vi inte ännu vilka de rätta variablerna är för att beskriva mängden mänsklig aktivitet, inverkan av teknologins utveckling och det värde det kommer att skapa i framtiden. Det man redan vet är att globaliseringen, digitaliseringen och befolkningsförändringen samverkar till att de gamla recepten inte längre håller streck i Finland. Helhetsproduktiviteten kan öka, men frukten av den kan fördela sig ojämnt och tillväxten ger inte nödvändigtvis upphov till fler jobb. De offentliga institutens förmåga att jämna ut fördelarna med hjälp av finans-, närings- och socialpolitik försämras. För allt fler människor ter sig därför nya innovationer och lösningar snarare som ett hot än en ekonomisk och samhällelig utveckling.

Det är skäl att fundera på vad man ska göra om betydligt fler jobb än hittills försvinner till följd av digitaliseringen och om nya inte uppkommer förrän decennier senare, efter ”Engels grop” som nämns i början. Vad händer med Finland när lagren blir robotiserade och fordonen kan röra sig utan förare, när det inte finns några affärer längre, eller åtminstone inte affärer med kassor, och allt fler kontorsuppgifter kan processas med komplicerade algoritmer?

Runt det är det svårt att bygga ett löfte om politikens förmåga att i stor utsträckning stärka människors välfärd, åtminstone enbart med de politiska redskap som byggde upp välfärdsstaterna i slutet av 1900-talet. Finland och de finländska företagen tvingas kämpa i den allt hårdare globala konkurrensen, där kompetenta och mer förmånliga konkurrenter kommer in på marknaden i allt större utsträckning. Inte ens en period av befolkningsutveckling ger tillväxt: det är bara i några tillväxtcentra efterfrågan på bostäder och andra basförnödenheter ökar, och utbudet på kompetent arbetskraft håller inte på att öka märkbart.

Finland har också en del svagheter som framträder i den nya situationen. Finland har ingen stark tradition av att producera konsumtionsvaror avsedda för massmarknaden. Finlands produktionskostnader är i den klassen att storskalig produktion inte har lönat sig på länge. Specialprodukter avsedda för den smalare marknaden har Finland däremot lyckats skapa, till exempel inom sjukhusdiagnostik och mätteknik. Finland har inte lyckats skapa konsumtionsvarumärken som Ikea eller H&M på det sätt som Sverige har gjort. Ett undantag var givetvis Nokia, som har återgått till ingenjörerna och erbjuder tjänster för nätoperatörer.

En del av den finländska exportindustrin förlitade sig för länge på sin gamla marknad och värdekedja och uppdaterade inte sitt affärskunnande i enlighet med nätverksekonomins villkor i tid. Det förklarar till stora delar varför industrins reella konkurrenskraft har vittrat sönder. Bristerna i affärskompetensen märks genom att industrin inte kan placera sig själv optimalt i värdenätverken och därför förlorar sin marknad. Kostnadskonkurrenskraft är inte det enda problemet, bristen på förnyelseförmåga är ett allvarligare problem.

En analys av Finlands aktuella ekonomi och de anpassningsutmaningar som brytningen har medfört leder lätt till en pessimistisk helhetsbild: vi är förlorare. Å andra sidan har Finland också flera styrkor. Den allmänna kompetensnivån är hög: skolornas inlärningsresultat är trots Pisa-svackan goda och det satsas mycket på forskning och utveckling. Formgivningskompetensen har också stor potential om man klarar av att utnyttja den. I synnerhet programmeringskompetensen och de konkurrenskraftiga industriella branscherna, i synnerhet teknologiindustrin, men också företag inom cirkulär ekonomi och clean tech, ger en god grund att ta i de möjligheter som den digitala ekonomin öppnar upp.

“

Om tillväxt inte är möjlig, vilka följder har det för vår välfärd och för vår nordiska universella välfärdsmodell?

Det finns inget lätt sätt att utnyttja möjligheterna, eftersom vi står inför stora strukturella förändringar. Vi tvingas även fråga oss om den tillväxt som fanns förr är möjlig att återuppnå i Finland, med tanke på den åldrande befolkningen, de dyra produktionskostnaderna och de gränser miljön sätter. Och om tillväxt inte är möjlig, vilka följder har det för vår välfärd och för vår nordiska universella välfärdsmodell?

Hur digitaliseringen förändrar samhället är inte bara en teknologisk fråga, utan en politisk fråga. Digitaliseringen lyfter produktiviteten i produktionen av många saker med ett språng. Om det här används för att underlätta alla människors liv och för att skapa nya jobb eller för att maximera vinsten för en krympande ekonomisk elit och eliminera arbete, är ett politiskt val. Affärslivets teori är att det inför förändringar i verksamhetsmiljön alltid är skäl att gå igenom det värsta möjliga alternativet. Även inom politiken är det skäl att bereda sig på att riktningen från och med nu kan vara neråt för många människor.

När vi ser på framtiden 20–40 år framåt i tiden är det lätt att bygga upp två extrema scenarier utifrån den aktuella diskussionen. Mellan dem får en stor mängd andra möjliga framtidsvägar plats, som sist och slutligen är närmare sanningen. De extrema scenariernas roll är att återspegla viktiga hopp och rädslor i den aktuella diskussionen.

Polariseringsscenariet

Globaliseringen fördelar välståndet ojämnt länder emellan och inom länderna. Utan att nämna de några hundra personer som äger hälften av all egendom i världen, syns den ojämna fördelningen av välståndet som intern polarisering i länder som är industrialiserade och de som håller på att bli det. Människor som är välutbildade och har ledande positioner i samhället och ekonomin har det bra. De kan njuta av de sänkta priser och det ökade utbud som globaliseringen har lett till. Största delen av medelklassen upplever sig vara förlorare i globaliseringen. De lever i ständig osäkerhet när det gäller jobb och utkomst. Ojämställdheten mynnar ut i missnöje, oro och främlingsfientlighet och i att nationerna sluter sig. Den rika eliten fokuserar på isolerade bostads- och businessområden. Majoriteten av befolkningen kämpar på i urbana slumområden eller i periferin.

Överflödsscenariot

När kostnaderna för den materiella produktionen och energiproduktionen sjunker kan den livsnödvändiga infrastrukturen i princip erbjudas gratis. Tack vare datateknik, automatisering och robotik kan produktionens effektivitet höjas på ett aldrig tidigare skådat sätt. Tack vare den nya materialtekniken kan produkter i praktiken göras outslitliga. Teknologin för att lagra solenergi utvecklas och blir billigare snabbt och därigenom tryggas oändlig gratis tillgång på energi efter de inledande investeringarna. Människor behöver inte längre ha egentliga förvärvsarbeten, än mindre knoga på med tunga uppgifter. De kan använda sin tid till att utveckla sig själva och samhällslivet, skapa vetenskap och konst, motionera och älska. Överflödets tid gryr.

Det centrala påståendet i hela vår artikel är att de ovan beskrivna ändringar som skett i produktionens och arbetets struktur de senaste åren eventuellt kan hålla på att vända upp och ner på hela samhällets organisering och vårt sätt att styra samhället genom politik. Det är alltså inte fråga om en förändring som man på nationellt plan eller på ett europeiskt plan kan styra exempelvis med industri- eller näringspolitiska metoder. Det är inte heller enbart fråga om arbetsvillkor, utkomst eller ägande. Allt det här förändras, men runt omkring dem förändras många andra del områden i samhället i grunden.

“

Vi har en aldrig tidigare skådad möjlighet att förnya samhället betydligt snabbare än i den tidigare ekonomiska och välfärdsmässiga svackan.

På 1800-talet fanns det lite exakta uppgifter om förändring och politiken genomfördes i hög grad utifrån kvalificerade gissningar. Länge diskuterade man om industrialiseringen skulle öka produktionen eller utarma samhället. Man kunde inte diskutera en egentlig tillväxt, indikatorerna för det uppfanns inte förrän på 1930-talet i USA. Nu på 2000-talet är det annorlunda. Vi har en aldrig tidigare skådad möjlighet att förnya samhället betydligt snabbare än i den tidigare ekonomiska och välfärdsmässiga svackan. Det kräver dock att man identifierar en bild som är större än förändringen. Såväl på arbetsplatser, i näringspolitiken, politiken som i hemmen måste man gå igenom vad detta nya utvecklingsskede och den grop som eventuellt ligger framför oss på grund av det kan innebära.

4. Reservdelar – hur samhället och ekonomin anpassar sig till den digitala tiden

Ingen känner ännu till hur hela den samhälleliga förändringen kommer att se ut eller alla följder den kommer att ha. Samtidigt är det utifrån en ärlig analys av verksamhetsmiljön möjligt att komma med bra gissningar på åtgärder som kan användas för att skapa lösningar som lämpar sig för den nya situationen. Nu behövs både smartare och mer effektiv användning av de resurser som redan finns i samhället och ny och mer experimentell förvaltning.

Det är inte första gången Finland är i ett läge där ekonomins struktur kraftigt har förändrats och det finns ett behov av att förnya välfärdsmodellen. Ett välkänt finländskt exempel: Under den industriella brytningstiden på 1970-talet kunde man satsa på att utöka kompetensen i stor omfattning. Satsningen betalade tillbaka sig själv när man under recessionen på 1990-talet gick över till ett kompetensintensivt datasamhälle, som ändå kraftigt stödde sig på den industriella produktionen.

Den nordiska välfärdsmodellen har historiskt sett haft två betydande styrkor som fortsättningsvis tjänar Finland:

1. I Finland har vi alltid kunnat utnyttja våra resurser på ett smart sätt och ta en så stor del av de mänskliga och materiella resurserna med i produktionen av det gemensamma goda.
2. För att göra det möjligt har vi vågat göra häftiga offentliga interventioner. De har hjälpt till att sprida välfärden och välståndet någorlunda jämt och möjliggjort en utveckling av vårt samhälle som har gjort att en mycket större del av befolkningens kunskap och talang har kanaliserats till arbete jämfört med i många andra samhällen.

Tack vare dessa styrkor har Finland mycket brett fördelad kompetens, bra infrastruktur samt stabila och starka samhällsinstitutioner. Det är fortfarande en bra grund för en samhällsreform.

“

Man borde försöka förstå behoven framtidens samhälle kommer att ha och inte hålla förlegade strukturer, verksamhetssätt eller företag från industrisamhället om ryggen.

Det är tydligt att det behövs många traditionella politiska metoder för att anpassa sig till en ny situation på kort tid. När jobben blir färre måste den offentliga ekonomins strukturer anpassa sig till den akuta ekonomiska situationen. Föråldrad reglering måste upphävas om den i onödan förhindrar innovationer från att komma in på marknaden. Dock borde man också när man vidtar sådana här åtgärder försöka förstå behoven framtidens samhälle kommer att ha och inte hålla förlegade strukturer, verksamhetssätt eller företag från industrisamhället om ryggen.

Härnäst presenterar vi en serie åtgärder och approacher som i grunden starka samhällen som det finländska kan använda för att överbygga den samhälleliga övergången. Det handlar om initiativ som genom sina gamla styrkor ger nytt värde och samtidigt skapar utrymme för att bygga nya styrkor på olika håll i samhället. För att stödja alla dessa finns politiska instrument och de kan användas för att få en synlig förändring till stånd på redan några år. Samtidigt måste man komma ihåg att de inte i sig själva för hela samhället över den grop som den nya produktionseran ger upphov till. För det behövs större och mer tidskrävande förändringar.

Vi föreslår två nya strategier för att hantera övergången. Den ena är ekonomisk: den identifierar att det finns många outnyttjade resurser i vårt samhälle som vi kan ta i bruk och skapa både ekonomiskt värde och öka välfärden. Vi vill att outnyttjade ”balansräkningar sätts i arbete”. Det andra vi föreslår är att samhället i den digitala eran kräver modig offentlig förvaltning som involverar medborgarna. Förvaltningens redskap måste bli mer varierande och experimenterandet öka för innovationer som sprids snabbt och den ökade diversiteten i samhället gör det omöjligt att veta på förhand hur något nytt bör förvaltas.

Balansräkningen måste sättas i arbete” – effektiv och kreativ användning av de nuvarande resurserna

Ett av de största löftena i den digitala brytningstiden är löftet om att resurser kommer att utnyttjas på ett mer effektivt sätt än tidigare. Medborgarna, städerna och företagen har många utspridda och underutnyttjade resurser. Det kan vara fråga om materiell egendom såsom föremål eller fastigheter, eller immateriella resurser såsom nätverk, kompetens eller data som finns i register och databaser.

Digitala redskap ger upphov till nya sätt att utnyttja dessa resurser. Nya affärsmodeller och servicekoncept möjliggör ny ekonomisk aktivitet och stärker människors delaktighet och välfärd. Statsminister Juha Sipilä har talat om statens behov att få ”balansräkningarna i arbete”, vilket hänvisar till exempel på utnyttjandet av statsbolagens kapital.

Vi anser att Finland behöver ett helt nytt ”balansräkningar i arbete”-tänk: samproduktion, delningsekonomi och nya intelligenta lösningar för infrastrukturen.

1. CO-PRODUCTION

I och med att den industriella eran har falnat har intresset för tjänster och deras produktivitet och effekt ökat. En viktig insikt i det här sammanhanget har att göra med tjänsteanvändarens ställning i tjänstens produktionskedja: är användaren en aktiv del av produktionen eller bara mottagare av en färdig produkt?

Co-produktion eller samproduktion är en approach där tjänster uttryckligen ses som resultatet av samverkan mellan producenten och användaren. Det här stöder sig på insikten att användaren oftast är central beträffande om tjänsterna lyckas och när det gäller effekterna. Tjänsternas uppgift är att ge användaren möjlighet till verksamhet, såsom inlärning, tillfriskning eller trivsel, som till stor del beror på användarens motivering och förmågor. Därför måste användaren och dennes erfarenheter, önskemål och insikter tas med i tjänsteproduktionen ändå från att utgångspunkterna för planeringen definieras till själva servicesituationen.

Användarens ställning blir ännu mer synlig i och med att tjänsterna digitaliseras. Tjänsteproducenten får direkt data om användarens sätt att använda tjänsten, dialogen mellan användaren och serviceproducenten underlättas och dessutom förenklas kommunikationen och samarbetet mellan användarna. Det erbjuder enorma möjligheter att förnya tjänsterna och till exempel höja effekterna av social- och hälsovårdstjänster och utbildning. Denna potential är särskilt hög i Finland, där befolkningen är välutbildad och har förmåga att delta som aktiva användare i utvecklingen av tjänsterna.

Co-production och användarcentrering har de senaste åren spridit sig till företag och offentliga tjänster framför allt i utformning av tjänster. Fältet av företag som erbjuder sådant har i praktiken helt uppkommit under det gångna decenniet. Genom processen med att utforma tjänster har olika organisationer från banker till kommunernas socialväsende och från läkemedelsföretag till hyreshusbolag börjat bygga sina tjänster utifrån användarens perspektiv, ofta också tillsammans med användarna.

2. DELNINGSEKONOMI & LOKALEKONOMI

Delningsekonomins grundtanke är att göra det möjligt att dela saker som vanligtvis är underutnyttjade – fordon, bostäder, fritidsredskap eller designföremål – människor emellan. Det ökar hela samhällets effektivitet både genom att ta outnyttjade resurser i bruk och genom att snabba upp handeln och omsättningen.

I Finland är vi vana vid att utbytet av i praktiken alla saker och tjänster sker på den officiella marknaden via företag eller offentliga tjänsteproducenter. Finland har också en mindre inofficiell ekonomi än genomsnittet. Exempelvis i Medelhavsområdet är delningsekonomin betydligt mer utspridd och på motsvarande sätt är skatteunderlaget mindre. Ändå klarar sig många samhällen som de är delvis tack vare starkt lokalt utbyte. Lokalekonomi och delningsekonomi erbjuder alternativa utkomstkällor i synnerhet när ekonomin som går via företag är i djup recession.

Lokal- och delningsekonomi kan jämna ut uppstigningen ur gropen till exempel genom att bygga en bro till utkomst eller genom att hjälpa till att utnyttja resurser och kunnande i större skala än i nuläget. För den offentliga ekonomin som den är nu och för den finländska välfärdsstaten är den här vägen dock problematisk, om inte delningsekonomin beskattas på ett omfattande och effektivt sätt.

Delningsekonomins tjänster formar redan marknaden i många branscher. Marknaden för nya slags använda varor förlänger produkternas livscykel och ger människor inkomster. Finländska Swap.com är den största förmedlaren av använda barnkläder på marknaden i USA. Samanvändningslösningar för bilar, bostäder och fritidsredskap förändrar människors sätt att äga. Via AirBnB går det att bjuda ut sin egen bostad eller en del av den för uthyrning när det egna behovet är mindre. Genom tjänster där man gemensamt använder bilar frigörs man från behovet att äga och serva en bil. Det finländska företaget Sharetribe erbjuder till exempel en digital plattform för hundratals olika hobbygrupper, som gör det möjligt att låna och hyra fritidsredskap och erbjuda undervisnings- och träningstjänster.

En av de senaste trenderna inom delningsekonomin är att bjuda ut sin egen kompetens på nätet. Till exempel översättare, jurister och lärare kan erbjuda sin kompetens via delningsekonomiska plattformar och få inkomster genom det. Man kan också sälja tid. Till exempel finns det redan egna nätverk för rastning av hundar, Care.com till exempel.^[14]

3. SMART CITY

I städernas infrastruktur och byggnadsbestånd finns både enorma tillgångar och kostnader som den offentliga sektorn bär det centrala ansvaret för att underhålla och utveckla. Om städernas basinfrastruktur inte fungerar, blir det trafikstockning och kvaliteten på närmiljön sjunker, vilket också försämrar stadens dragningskraft och ekonomiska välgång. Stadsmiljöns kvalitet, användbarhet och säkerhet kan märkbart förbättras genom att digitalisera stadens infrastruktur och bygga upp olika smart city-lösningar runt omkring den. Genom smart city-projekt kan man öppna en helt ny marknad för digitala lösningar och företag som erbjuder sådana. Så kan städer med hjälp av egen styrning och egna tjänster (avfallshantering, energi, trafik, byggande, säkerhet) skapa ny affärsverksamhet, som samtidigt svarar på de växande städernas utmaningar.

I smart city-initiativen förenas många olika politiska sektorers målsättningar. Det handlar om att snabba upp näringsverksamheten, om trafiklösningar, miljöskydd och förebyggande hälsovård. Därför har smart city-initiativ börjat få resurser från betydligt högre upp än stadsnivå. I USA styr The White House Smart Cities Initiative på ett mycket ovanligt sätt finansiering från federal nivå direkt till städernas smart city-pilotprojekt.[15] Även inom EU pågår många smart city-initiativ. Ett bra exempel på konkret smart city-verksamhet är planeringen av de nya busslinjerna i Barcelona: linjerna, hållplatserna och tidtabellerna fastställs enligt användningen.

4. ÖPPNA DATA

En av de mest betydande följderna av digitaliseringen av samhället är att människors och samhällets verksamhet ger upphov till enorma mängder data. Denna data utgör betydande potential för planeringen av framtida lösningar och för att undanröja många svåra problem. Datans värde ökar när den data enskilda organisationer producerar kan kombineras till större datamassor, big data. Idag förblir data oftast en enskild aktörs, såsom ett företags eller en viss stadsmyndighets eller serviceproducents privata egendom. De flesta aktörer har begränsad kapacitet att utnyttja sin data, medan aktörer som verkar någon annanstans skulle kunna erbjuda premisser för ekonomiskt betydande lösningar om de fick tillgång till data och den kombinerades på rätt sätt. Senaste årens öppna data-initiativ har uppmuntrat offentliga organisationer och delvis även företag att öppna sina data och bjuda ut den i en lättillgänglig och lätthanterlig form. I takt med att mängden data som uppkommer ökar växer intresset för det. Då kommer man säkert att fundera på hur innehav av data och förvaltningsrätten bör styras genom lagstiftning och vilken användar- och äganderätt människor har till den data som uppkommer när de använder olika apparater och tjänster.

Öppna data stöder stärkandet av den så kallade medborgarvetenskapen. Medborgare har tillgång till många banker med öppna data och kan använda data för problemlösning. Medborgare deltar till exempel i tolkningen av astronomiska bilder av galaxer. De kan också producera data. Ett bra exempel på det är medborgarnas rapportering av miljöns tillstånd i städerna.[16]

Mer experimentell förvaltning skapar utrymme för en ny

I Finland litar vi fortfarande på offentliga institutioner och deras målsättning att fatta beslut som är vettiga för hela samhället. Det här öppnar upp en betydande möjlighet i en värld där man behöver satsningar både från den privata och den offentliga sektorn. Många oundvikliga ändringar och nya verksamhetssätt blir snabbare när man skapar utrymme för att prova på dem genom att ändra den offentliga förvaltningens verksamhet och interna arbetsfördelning. Sådana kan till exempel vara basinkomst, men i vidare omfattning utnyttjande av hela samhällets resurser och framtidsorienterad reglering.

1. NY BESKATTNINGS- OCH REDISTRIBUTIONSMODELL

Lönearbete är inte längre det enda betydande sättet att producera värdefulla saker för samhället. Därför kan inte heller ett inkomstutjämningssystem bygga enbart på fördelar som är bundna till lönearbete. En uppdaterad version av den nordiska universalismen kunde höra ihop med att alla skulle erbjudas en ekonomisk frihet på basnivå att utveckla sätt att vara till nytta och skaffa sig utkomst. Det skulle förbättra människors förmåga att bygga upp utkomst genom att kombinera olika källor såsom arbete, företagande, delningsekonomi och till och med bytesekonomi.

På andra sidan om inkomstöverföringar finns ett nytt sätt att samla in skatteintäkter som tryggar skatteintäkter i den nya logiken för värdebildning. I och med digitaliseringen skapar nästan all verksamhet allt viktigare data. Med andra ord registreras och mäts vår verksamhet allt mer noggrant. I princip öppnar detta upp en helt ny slags möjlighet att beskatta till exempel arbetsprestationer och ta avgifter för olika nyttjande av olika förnödenheter såsom exempelvis vägar. Tack vare digitaliseringen kan allt utbyte i samhället göras transparent och beskattas i realtid och rättvist. Det finns intressanta möjligheter till exempel för användningen av fastigheter och för energibalansen och det högre värde man får från dem uppmuntrar till skatteformer och andra ekonomiskt smarta skatter.

Minskningen av inkomstskatterna är svår att åtgärda med andra skatteformer. Det finns andra saker som nationalstaten även i framtiden kan beskatta och som har potential att åtminstone delvis åtgärda den klyfta som uppstår i skatteintäkterna. Dessa är fast egendom, konsumtion och olika styrande skatter som används för att försöka förändra beteende. Det finns betydande möjligheter med styrande skatter, eftersom den data som finns att tillgå och det ideologiska motstånd som finns mot ovillkorliga förbud ökar deras betydelse. Även diskussionen om ett utvidgat internationellt beskattningssamarbete som blivit vanligare de senaste åren kan leda till åtgärder som stärker skatteunderlaget i en global, digital ekonomi.

För att behålla välfärdsstrukturernas trovärdighet är det avgörande att man utvecklar former av socialskydd som möjliggör en flexibel övergång från ett yrke och en inkomstform till en annan. Därför har basinkomst diskuterats i många olika länder de senaste åren.

Basinkomst testas förutom i Finland bland annat i Utrecht i Holland och under ledning av världens mest framgångsrika startup-accelerator YCombinator i Oakland i USA.

2. MEDBORGARCENTRERAD FÖRSÖKSVERKSAMHET

Människors förbättrade utbildningsnivå, det allmänna välståndet och de allt vanligare digitala kommunikationsmedlen har under de senaste 15 åren gett upphov till en helt ny kategori av initiativ som utvecklats av enskilda personer eller grupper i allt från stadsevenemang till olika kamratstödgrupper eller teknologiska lösningar som löser sociala problem.

Denna nya typ av kompetenskapacitet som växt utanför institutionerna banar väg för samhällsmässigt betydande lösningar förbi den traditionella offentliga och privata sektorns verksamhet. Frivilliga försök medborgare emellan kan också skalas upp och bli en del av den offentliga samhällspolitiken. När datan blir större gör det bedömningen av försöken lätt. Att skala upp dem så att de gäller hela städer eller hela stater borde därigenom vara möjligt.

Perustulohack (Basinkomsthack) som ordnades i samband med experimentet med basinkomst i Finland är ett bra exempel på samordning av medborgarinitiativ och regeringsprogrammets målsättningar. Under Perustulohack utvecklades olika approacher till basinkomst, exempelvis hur den kan kommuniceras till deltagare eller hur bostadskostnader anpassas till basinkomstmodellen. Resultaten gav innehåll till de egentliga experimenten och skapade en grund för en ny slags politisk diskussion om olika modeller och approacher.[17]

3. PROAKTIV REGLERING

Allt för ofta talar man om lagstiftning och annan reglering som något negativt och som saktar ner utvecklingen. I verkligheten är det svårt att skapa nya marknader utan reglering som skapar utrymme för nya aktörer och förtroende för investeringar. På så sätt kan många svåra förändringar ske kontrollerat och rättvist. För Finlands del finns det till exempel inom trafiken många delområden som med rätt och preventiv reglering kunde ledas i en smart riktning.

Viktiga nya tyngdpunkter i den proaktiva regleringen exempelvis i USA är reglering före inkomstfördelning (predistribution policy) som innebär att konkurrensen ökar så att det inte kan uppstå monopol som dumpar lönerna.[18] I branscher där konkurrensen är tillräcklig tvingas företagen betala bättre löner för att få bra anställda. Istället för att stöda låglönejobb ökar man den sunda konkurrensen som lyfter lönenivån i branschen.

I Finland innehåller initiativet Trafikreformen som regeringen håller på att inleda målsättningar som går i den här riktningen. De har siktet inställt på att föra trafikmarknaden i en riktning som snabbar upp införandet av ny teknologi, digitalisering och nya trafikkoncept. Så kunde en marknad som motsvarar människors behov av till exempel en ny typ av lösning med delningsekonomi för trafiken uppstå. Liknande reformer behövs för boende, mat, utbildning och hälsa.

4. POLITIKEN BYGGER UPP LOKAL VERKSAMHET

Under de gångna tio åren har städernas och metropolernas roll i den ekonomiska utvecklingen ökat. Det finns många saker som ger snabbare resultat om de ordnas och regleras på lokal nivå än om motsvarande ärenden sköts nationellt. Kopplingen mellan regeringen och de praktiska aktörerna på gräsrotsnivå är ofta naturligare på stadsnivå än på nationell nivå. Utnyttjandet av människors och gruppers kunnande och intresse kan bli enklare och genom att stärka dem hjälper man till att skapa viktiga lösningar och delaktighet. I framtiden är det skäl att överföra regleringen och investeringarna från nationell nivå till de större städerna. I bästa fall kan olika städers olika lösningar erbjuda en möjlighet att jämföra olika modeller och snabba upp utvecklingen av nya saker även globalt. I framtiden kan städer lära sig av varandras effektiva lösningar på svåra problem enklare än vad länder kan lära sig av varandra.

Bra exempel på det här är städernas utsläppsmål och C-40-nätverket som driver dem, samt den internationella gruppen YIMBYcon som utvecklar städer på gräsrotsnivå och som till exempel fungerar via Facebook-grupper och ordnar evenemang. Nätverket YIMBYcon delar internationella exempel på stadsutveckling och bereder konkreta skuggplaner som alternativ i stadspolitiken. Den mest aktiva YIMBYcon-gruppen i Finland är Lisää kaupunkia Helsinkiin (Mer stad till Helsingfors), Lisää kaupunkia Espooseen (Mer stad till Esbo) och Lisää kaupunkia Tampereelle (Mer stad till Tammerfors).

5. En tid av nya löften

Den ekonomiska och samhälleliga förändring som nu pågår löser man inte med enstaka åtgärder, inte genom snabba förändringar eller under en valperiod. Om det traditionella löftet om att man försöker få ett permanent jobb som ger utkomst och personlig värdighet åt alla inte håller streck, behövs ett nytt samhällslöfte och en ny syn på framtiden. Det behövs ett helt nytt tankesätt för samhällets, ekonomins och arbetets framtid.

OM VÅR HYPOTES om att det traditionella permanenta lönearbetet håller på att minska visar sig vara sann, behöver vi ny förståelse för hur och när utkomst, betydelse och självkänsla hör ihop och när de inte gör det.

Det finns inte heller några färdiga politiska svar; rötterna i högerns eller vänsterns traditionella lösningsmodeller är hårt förankrade i det industriella lönearbetssamhället och i nationalstaternas strukturer. Det finns mycket forskning om hurdana lösningar som fungerar, men den här uppgiften hjälper inte till att hitta lösningar på snabba förändringar. Den data som ligger till grund för det beskriver gångna händelser, utifrån vilka de vetenskapliga förklaringar som byggts upp bara i begränsad utsträckning blir prognoser och åtgärdsrekommendationer som beskriver framtiden.

Den politiska fantasin öser ofta ur gamla målsättningar, program och slogans istället för att ta sig an mer långsiktiga mål med hjälp av nya initiativ som utvidgar den politiska spelplanen och abstrakta innovationer. Tillspetsat kan man säga att de som i politiken försvarar gamla, hotade jobb alltid är fler än de som försvarar nya jobb som ännu inte finns. Samtidigt ger det kunnande som har ackumulerats i vårt samhälle och människors breda motivationsgrund upphov till utrymme för en mer mångsidig värdebildning. En ny värdebildning hänger inte bara samman med näringslivet eller förnödenheter, utan i större omfattning än tidigare och på ett mer komplicerat sätt med aktiviteten och interaktionen människor emellan. Därför är den allra viktigaste frågan i den här brytningstiden hur vårt sätt att definiera och värdera mänsklig aktivitet förändras.

Vad innebär förändringen för individen?

Vårt viktigaste påstående om resultatet av den pågående brytningstiden är följande: När de produktionsmässiga processerna effektiveras till det yttersta, skapas det mest betydande värdet av mänskligt (sam)arbete och samspel.

I kärnan av lönearbete och samhället uppbyggt kring konsumtion har tanken på tillverkning av saker funnits. Genom tillverkning uppstår produkter som i sin tur kan säljas på marknaden. Tillverkningen skapar ekonomiskt värde som framkommer genom handeln med produkterna.

Värdeökningens storlek bygger på antalet arbetstimmar och deras produktivitet. Det här ekonomiska värdet är lätt att mäta och beskatta. Så uppstår modellen att dela och sprida inkomst och välstånd.

Diskussionen om tillverkningens betydelse sträcker sig till Marx och längre: tillverkningen kan bli automatiserad, slutprodukterna kan vara oväsentliga för människor, deras värde kan försämras och (bytes)värdet kan frigöra sig från det värde användaren upplever. I det nuvarande utvecklingsskedet i (konsumtions)samhället finns det ett överutbud på många produkter, medan man tidigare kunde tänka sig att nästan vilken produkt som helst var en nödvändighetsvara vars tillverkning konkret har hjälpt människor. På marknader med begränsade varor har nästan vilken tillverkad karnevalvisselpipa som helst betydelse för människornas – fysiska eller psykiska – välmående.

“

Övergången till ett konsumtionssamhälle med överflöd har inte återspeglats i de politiska diskussionerna.

Övergången till ett konsumtionssamhälle med överflöd har inte återspeglats i de politiska diskussionerna. Arbetets ställning som det som bygger materiell välfärd betonas lika mycket. Samtidigt är det svårt att dra en gräns mellan vad som är en nödvändighet och vad som inte är det. Därför har den meningsfullhet och självkänsla som arbetet ger uppfattats som en biprodukt i historien om tillväxt, arbete och om att klara sig materiellt: alla har det bra när ekonomin växer. När detta löfte överskuggas av en växande osäkerhet om arbetets varaktighet och slutprodukternas värde, försvagas också löftet om tillverkningens eller det traditionella lönearbetets förmåga att skapa en upplevelse av betydelse. I synnerhet när statistiken samtidigt visar att frukten av tillväxten eller det värde som produktionen skapar i många länder kumuleras till en allt mindre grupp. Enligt statistiken har det dock än så länge inte skett en sådan här utveckling i Finland.

För en individ är det ofta en uppskakande sak att förlora den utkomst som ett arbete ger. Socialskyddet och de inkomstrelaterade arbetslöshetsförmånerna har försökt jämna ut sådana här svängningar i människors liv.

Av samma orsak satsar den nuvarande regeringen på att göra det ännu mer lockande att ta emot arbete. Men utöver utkomsten handlar det också om att människor som styrs mot arbete också styrs till att bli en del av en struktur som åtminstone potentiellt ger kontinuitet och riktning i livet. Många snuttjobb efter varandra representerar dock ett tvång som har att höra med utkomsten, som kostar mer än det stärker upplevelsen av livets betydelse och om att vara med i samhällsutvecklingen.

Om vår hypotes om att de traditionella lönejobben kommer att minska visar sig vara sann, behöver vi en ny slags förståelse för hur och när utkomst, upplevelse av det egna värdet och betydelse hänger samman och när de inte gör det.

Att delta i det produktionsmässiga framställandet av varor och tjänster är inte den enda mänskliga verksamhetsform som skapar värde och betydelse, för att använda politiska filosofins klassiker Hannah Arendts indelning. Vi gör inte saker bara för att vi är tvungna för att överleva eller av plikt gentemot vårt samhälle (så ser man ofta på arbete), allt vi gör har heller inte som tydligt mål att producera varor. Det finns också mycket mänsklig verksamhet som framför allt är människors frihet och möjlighet att få igång något nytt och oförutsägbart. Om värdebildningen i samhället reduceras till varuproduktion, börjar marknaden styra riktningen och målet för människors verksamhet. När en sak saknar värde som går att mäta på marknaden, uppkommer det inte heller samhälleliga sporrar: ingen ersättning betalas ut och den offentliga sektorn erbjuder inte heller några sporrar såsom utbildning eller sysselsättnings- eller företagarstöd. Då styr den globala marknaden och de flyktiga förändringarna på den människans verksamhet snarare än vilka produkter eller tjänster det i verkligheten skulle finnas behov av.

I värsta fall förblir människors kunnande och motivation underutnyttjade och människor vågar inte prova på och skapa helt nya saker.

ARBETE, YRKE OCH PLATS I SAMHÄLLET

I lönearbetssamhället var det viktigt med yrkeskunskap som kanaliserades på jobbet och som gav både mätbart ekonomisk värde och personlig värdighet som medlem i samhället. Skillnaden mellan arbete och fritid var stor: på fritiden fick man vara konsument och bygga upp sin identitet på ett märkbart mer fritt, mer njutningssökande och experimentellt sätt än på jobbet. Om man arbetade bra och var produktiv kunde man resa och ha fritidsintressen på fritiden. I ingen av rollerna behövde man tänka på sig själv eller sin aktivitet som en del av marknaden utom i undantagsfall, såsom vid bostadsköp eller i en öppen jobbansökan.

När utkomsten slås i spillror och människor allt mer sällan har bara ett yrke, är det oundvikligt att förhållandet till den egna aktiviteten och dess betydelse i samhället förändras. Den är allt mer naturligt att tänka på den egna arbetsinsatsen som en produkt som har en plats på olika (kompetens)marknader. En frilansare eller företagare erbjuder inte nödvändigtvis sin egen arbetsinsats bara som normal arbetstid, utan när ett lämpligt läge uppstår även på fritiden. En frilansare eller företagare tvingas också själv fastställa värdet på sitt arbete och jämföra det med värdet på fritiden: lönar det sig att jobba på en ledig dag om man då kan vara säkrare på att hålla kunden nöjd?

När konsumentmarknaden blir serviceinriktad synliggör det på motsvarande sätt att tjänster som underlättar det egna livet och sparar tid köps på marknaden. En utvidgning av marknaden i delningsekonomin synliggör att en egen bostad, sommarstuga, bil eller båt fortfarande har värde på hyresmarknaden. Till följd av det börjar allt fler fundera till exempel på när det lönar sig att åka till sommarstugan och hyra ut sitt hem eller om det är vettigare att ha semester någon annan gång än när marknaden för att hyra ut sommarstugan är som bäst.

Ett uttryck för detta är diskussionen om företagande och om allt fler borde se företagande som en del av sin egen karriär. Då är de viktigaste styrande faktorerna den egna motivationen och friheten och å andra sidan upplevelsen av att man får en så direkt nytta och ersättning för sin arbetsinsats som möjligt. I företagande ingår också tanken på förmåga till risktagande och förutsättningar att skapa arbete och utkomst även för andra. I det avseendet återspeglar företagsamhetsdiskussionen arbetssamhällets logik som förlitar sig på produktionen: det behövs arbetsplatser och personer som sysselsätter, därför är det bra att uppmuntra människor att bli företagare. Å andra sidan blir det allt ovanligare med traditionella arbetsgivare som tar ansvar för arbetstagare, när allt fler sysselsätter sig själva som företagare, som en del av ett värdenät eller som serviceproducent på en plattform.

Den aktuella diskussionen om företagande är framför allt ett försök att beskriva ”något annat än lönearbete”: verksamhet som ger människor upplevelsen av att vara nyttiga och av värdighet utan att ha koppling till lönearbetets institutioner. I verkligheten finns det dock fler alternativ. Många av dem kunde passa de flesta bättre än tanken på företagande.

“

Synen på platser som utvecklar kapacitet måste vara bred, inte bara handla om den traditionella utbildningen och karriären.

Det finns inte bara en rätt lösning för att klara sig som individ i den här förändringen. Därför är det också svårt att stödja människor i lösningar som gör det lättare att anpassa sig till förändringen. Vi vet inte vad människor borde utbilda sig till och vilka branscher som kommer att dra i framtiden. Därför lönar det sig inte att uppmuntra människor att satsa på utbildning i en viss smal bransch och än mindre att lova dem att det kommer att ge dem jobb och bestående förutsättningar för framgångsrik företagsverksamhet. Istället måste man inleda en annan slags, mer mångsidig diskussion om utveckling och utnyttjande av människors kapacitet. Synen på platser som utvecklar kapacitet måste vara bred, inte bara handla om den traditionella utbildningen och karriären.

Modellen där staten finansierar en examen åt alla som vill och att utvecklingen av kompetensen som följer på det i stor utsträckning är på arbetsgivarens ansvar, är inte längre tidsenlig. Det går inte längre att gissa sig till vilka examina som är vinnare, och det finns inget magiskt medel för att klara sig i kompetenskonkurrensen. Därför är den bästa gissningen att lita på att det uppstår verksamhet, arbete och lösningar som ger samhället värdefulla saker i bredare utsträckning när människor erbjuds ett överflöd av möjligheter att utveckla sin egen kapacitet. I framtiden kommer man att samla på sig kapacitet genom hela livet, både genom att lära sig genom arbetet och genom olika former av utbildning. Det lönar sig fortsättningsvis för staterna att i stor utsträckning satsa på utbildning och skapa sporrar för att folk ska utbilda sig. Samtidigt måste människor också förbättra sin förmåga att satsa egen tid och egna pengar på att lära sig nya saker under livets gång.

En sätt att fortsätta utveckla den egna kapaciteten är att uppmuntra människor att prova på nya saker. När utkomstkällorna blir mer mångsidiga och ombytliga, får kunskap inhämtad exempelvis via fritidsintressen en större roll. En del fritidsintressen kan bli ett jobb eller en företagsverksamhet.

Andra utvecklas till ny viktig kapacitet för utkomsten genom att kombinera kunskap som inhämtats från arbete och fritidsintressen. Digitaliseringen öppnar hela tiden upp nya sätt att lära sig och utbilda sig i allt från MOOC-kurser till diskussionsforum om olika ämnesområden och inlärningsapplikationer i den virtuella världen. Lika viktigt är idealet med utbildning som är öppen för alla och som är typiskt för Norden och de varierande formerna av den, såsom att upprätthålla folkbildningsarbetet. Ett tillräckligt utbud av fritids- och utbildningsmöjligheter bidrar till att säkerställa att så många som möjligt provar på något nytt och utvecklar sin kapacitet driven av sin egen inre motivation, inte för att de är tvungna.

EN NY TID BEHÖVER NY POLITIK OM INKOMSTFÖRDELNINGEN

I Finland har det funnits en stark uppfattning om att människan själv måste förtjäna sin utkomst genom arbete. I praktiken alla politiska grupper har tänkt att lön som betalas för arbete är den främsta källan till utkomst. Socialskydd, utbildning, sysselsättningspolitik och beskattning är styrt och stöttat människor till att få en självständig utkomst.

I världshistorien finns dock många exempel som avviker från den här modellen och som visar till vad och hur människor kan uppmuntras att agera och vilken grupp dessa sporrar gynnar. Dessa politiska beslut återspeglar allihop förhållanden med arbete, produktion och verksamhet. I Alaska har man i nära 40 års tid delat ut dryga ettusen dollar åt varje invånare som ”oljeutdelning” från skatteintäkterna för delstatens oljeinkomster. Med den välfärd oljan skapar har man velat aktivera alla medborgare hellre än att göda delstatens offentliga budget. Den traditionella exportindustrin har varit vår ”olja” i Finland. Nu har den sinat och inga utdelningar görs.

“

Människors förmåga att inleda nya saker går att stärka genom politiska beslut.

I mindre skala uppmuntrar skattelättnader hushåll att investera i vissa aktiviteter. Skattelättnaderna gynnar vanligtvis vissa människogrupper mer än andra. Lättnaderna rättfärdigas med att medborgarnas val får stöda deras eget yrkesmässiga kunnande eller utvecklingen av någon ny bransch, eller att de ger upphov till mer ekonomisk driftighet och arbete. Den största risken med den aktuella ekonomiska och samhälleliga situationen är att om arbetsplatser inte uppstår, kan inte mycket hända i människors liv heller. Dynamiken mellan ekonomin och människors verksamhet försvinner. Människors förmåga att inleda nya saker går att stärka genom politiska beslut. Det förutsätter dock att politikerna är modiga nog att dela nyttor och nackdelar på ständigt nya sätt, som följer med omständigheterna i omvärlden.

Den nya produktiva tiden kräver att de nya politiska frågorna identifieras. På motsvarande sätt gav den industriella tiden upphov till stora ideologier såsom kapitalism och socialism och de centrala politiska frågor om arbete och ägande som hör till dem. Erik Brynjolfsson och Andrew McAfee beskriver digitaliseringens långsiktiga konsekvenser för produktiviteten i sin bok Second Machine Age[19] och betonar den politiska och demokratiska processens konsekvenser för individernas utkomst och lön eller regleringen av marknaden. Många saker som styr den teknologiska utvecklingen, såsom fördelningen av den välfärd som arbete och produktion skapar, är sist och slutligen också politiska frågor. Man stod inför motsvarande frågor till exempel när jordbruket mekaniserades. Om det verkar som om digitaliseringen och robotiseringen häftigt kumulerar välfärd och en allt större grupp människor hamnar utanför utvecklingen, måste beskattningen riktas in på nya områden och inkomstutjämning måste användas på nya, innovativa sätt.

Till sist: Människovärdet och samhället efter brytningstiden

I ARTIKELNS början beskrev vi hur digitaliseringen av produktionen omvälver och utmanar den finländska och nordiska politiska och samhälleliga modell som utvecklades efter krigen. Teknologin utvecklas till en viss punkt och blir ofta ganska oundviklig. Nu har den digitala brytningstiden överskridit den punkten och nu förutspås det att den med ganska stor säkerhet bara kommer att accelerera.

“

Däremot definieras teknologins konsekvenser för samhället till stor del genom politiska beslut.

Däremot definieras teknologins konsekvenser för samhället till stor del genom politiska beslut. Om denna politiska styrning inte kan genomföras på rätt sätt i omständigheter som förändras snabbt och om metoderna för att styra inte förnyas och varieras på ett djärvt sätt, förlorar människor sitt förtroende för det demokratiska systemet.

Det är alltid svårt att ”sälja” stora reformer åt människor. Det skulle dock vara förödande att låtsas att de gamla lösningarna fortfarande fungerar, när de redan har förlorat sin bästa effekt. Politikernas mest synliga vallöften har hittills riktat in sig på att öka antalet nya jobb och höja sysselsättningsgraden. Samtidigt blir politikens urval av metoder för att uppnå dessa mål allt mindre. Därför är det fel att under de kommande decennierna driva en politik där man som i slutet av 1900-talet lovar nya jobb. Det är lika fel att tänka att människor av sig själva ska lära sig spelreglerna för den nya eran, ta ett företagarmässigt grepp på sitt liv och börja ta bättre hand om sig själva eller sitt närsamhälle.

I de två senaste kapitlen gestaltade vi vilka slags möjligheter den brytningstid som är för handen ger individen och samhället samt vilka åtgärder man kan ta till för att förändra vårt samhälle så att det lämpar sig för den digitala tiden.

De lösningar som beskrivs i kapitel 4 och som genomförs ganska snabbt skapar flexibilitet och öppnar upp nya möjligheter i en situation där grundpelarna för ekonomins, politikens och människors personliga framtidshorisont vacklar. Sist och slutligen handlar det ändå om mycket större förändringar i hur vi organiserar vårt samhälle och hur vi uppfattar vår egen plats som personer. Precis på samma sätt som det industriella samhället trängde undan agrarsamhällets sätt att se på människor, jobb och utveckling, kräver digitaliseringen ett nytt sätt att tänka.

Genom verksamhet hittar människor motivation, genom erkänsla och motivation också ett föremål för verksamheten. Känslan av att det man gör har betydelse uppstår oavsett vad det egna arbetet har för marknadspris för tillfället.

“

Det är viktigare att se till att människor överhuvudtaget deltar i betydelsefull verksamhet än att få människor i månadsavlönat arbete.

För att vi ska ta oss upp ur gropen och bygga välfärd som alla har nytta av i ett samhälle som är en del av en global, digital ekonomi, måste vi förändra vårt sätt att tänka och värdera människors aktivitet. Kärnan i diskussionen och politiken är arbete och utkomst. I framtiden kommer allt färre karriärer att vara permanenta, och finnas i samma yrke i decennier. Det innebär inte att välfärden eller betydelsen, eller ens jobben, försvinner. Det är viktigare att se till att människor överhuvudtaget deltar i betydelsefull verksamhet än att få människor i månadsavlönat arbete. Först efter det kan man leta sätt att förändra det här till ovanliga ekonomiska framgångar – sådana som Finland vande sig vid i slutet av 1900-talet och de första åren på 2000-talet.

För att ta oss upp ur gropen måste vi gå över till ett nytt sätt att förstå människan och relationen mellan människan och samhället. Liksom tidigare behöver de här båda utvecklas tillsammans. De bästa lösningarna uppstår när man i en stor förändring mot något nytt gör något gemensamt, ett tema, som med tiden sprider sig på alla nivåer av samhällsdiskussion och uppmuntrar människor att prova på något nytt. Det är ett första steg upp ur gropen.

En gemensam sak uppstår dock vara genom handling och aktivitet. Det behövs tydliga, nya steg, som gör att människor, vi alla, kan delta i förändringen, lita på att förändringen är sann och inse vad som kan vänta på andra sidan om brytningstiden och som kan vara värt att eftersträva. Förnyande handlingar är alltså som ett slags fyrar som drar till sig uppmärksamhet och styr människors övriga aktivitet i rätt riktning. Genom handlingarna stärks löftet till hela samhället om framtida välfärd och att den kommer att fördela sig mellan alla människor. Löftet stärker förtroendet både mellan människor och offentliga institutioner och människor emellan.

I bästa fall leder det till en impuls som snabbar upp de sociala innovationerna – motsvarigheter till socialskydd, stadsplanering eller arbetarrörelsen – i den digitala tidens utveckling. Med hjälp av dem kan vi tidsmässigt överbygga den långa övergången över gropen av stora brytningar.

De diskussioner som beskrivs i den här artikeln kan sammanfattas till exempel som de fem följande teorierna som gör att språnget över gropen, eller vår tids stora produktionsmässiga brytningstid, får fart:

1. Politikerna måste sluta utlova tillväxt och jobb. Tillväxt och jobb var bra redskap för att öka och sprida utkomsten och välfärden under den industriella perioden. I framtiden kommer det att vara svårt att infria löften om dem. Politiken har därför hamnat i underläge. Vi måste hitta mer mångsidiga redskap för att stärka de egentliga målen, alltså utkomst och välfärd. Därför måste politiken få ett mer mångsidigt språk och röra sig vidare från bruttonationalproduktens tillväxttal och antal jobb. I fortsättningen mäter de ekonomiska tillväxttalen bara vissa delar av ekonomin som deltar i den globala hyperkonkurrensen. Vid sidan om det följs driftigheten i samhället upp på andra sätt, och välfärdseffekten som denna driftighet har kan till och med vara större än de tillväxttal som stöder sig på produktivitetsutveckling. Därför måste politiken i större utsträckning än tidigare införa åtgärder som skapar välmående och som inte skapar jobb och därför hamnar utanför BNP.
2. Man måste se till att jobb och att ta emot jobb lönar sig i alla situationer. När gamla jobb och yrken försvinner är det värsta hotet att människor blir sysslolösa i väntan på att de gamla jobben ska komma tillbaka. I världen som den ser ut idag är det svårt att komma in på arbetsmarknaden efter långvarig arbetslöshet. Det är viktigt att få människor att ta nya arbetsmöjligheter, även om det nya jobbet skulle vara i en helt annan bransch och på en annan ort än det förra. Att skaffa ett nytt yrke är inte nödvändigtvis så enkelt. Därför måste människor snabbt få prova på något nytt och utveckla sina färdigheter i praktiken.
3. Politiken bör ha som mål att trygga utkomst och komplettera den med basinkomst och olika kombinationer av det tillsammans med löneinkomst och företagande. I framtiden kommer allt fler att få sin utkomst från annat än månadslön för heltidsjobb. Därför måste människors frihet öka och upplevelsen av riskerna med utkomsten minska. Nu är skillnaderna stora i människors beredskap att prova på nya yrken eller bli företagare och följer beklagansvärt ofta deras egna välfärdsnivå och bakgrund. Med några få grundläggande antaganden om socialskyddet bort från lönearbetets dominans kan möjligheterna bli mer jämlika och det kan hjälpa människor själva ta sig över gropen. Samtidigt skapar vi förutsättningar för att människors upplevelse av värdighet inte längre ensidigt hör samman med jobb och yrke.
4. Vid sidan om dessa borde man eftersträva full arbetsamhet och skapa förutsättningar, indikatorer och sporrar för att snabba upp alla typer av nyttig verksamhet. Så stärker vi vårt samhälles återhämtningsförmåga. Just nu och även i framtiden kommer en allt större del av människors produktivitet och driftighet att försvinna från marknaden som gratisproduktion. Bara en del av det värde det ger upphov till kan snappas upp som en del av den växande ekonomin. Trots det ökar människors aktivitet välfärden, både deras egen och andras. Vi saknar nästan helt ett sätt att gestalta och förstå den välfärd som gratis digitala tjänster och verksamhet skapar. Därför har det varit omöjligt att leda den politiskt.
5. Vår uppfattning av inlärning och utbildning måste utvidgas radikalt utanför den traditionella skolans väggar. Det här innebär allt mer satsning på annat än det kunskapsmässiga innehåll som traditionellt varit kärnan i skolan och på att få smal yrkeskompetens. Skolan borde bli nyfiken, kritisk och få färdigheter i att samarbeta. Människor bör aktivt erbjudas utbildning genom hela livet. Utbildning och ny inlärning förändrar den egna kapaciteten så den passar ihop med omständigheterna och utmaningarna.[20]

Källor

^[1] Frey, Carl & Osborne, Michael (2016) The future of employment: How susceptible are jobs to computerisation? Technological forecasting and Social Change 114, 254–280.

^[2] Mason, Paul (2015) Postcapitalism: a guide to our future. Allan Lane.

^[3] Med värde menar vi den mängd avkastning* en produkt eller verksamhet ger, sedd ur någon individs eller grupps perspektiv. Det ekonomiska värdet uttryckt i pengar är bara ett sätt att mäta värde. Det ekonomiska värdet kan inte mätas om en produkt inte finns på marknaden eller har köpare. Samma sak kan ha olika värde för olika instanser. Den tilltagande delen av att skapa värdet sker utanför marknaden i medborgarnätverk. Då pratar vi om samhällsvärde och om att skapa betydelse.

^[4] Friedman, Thomas (2005) The World is Flat, A Brief History of the Twenty-First Century. Farrar, Straus and Giroux.

^[5] Florida Richard & Gulden Tim (2005) The World is Spiky. The Atlantic Monthly, October Issue.

^[6] Ali-Yrkkö, Jyrki & Rouvinen, Petri (2015) Slicing Up Global Value Chains: a Micro View. Journal of Industry, Competition and Trade 15 (1), 69–85.

^[7] Manuel Castellsin Informationalismi, ks. Castells, Manuel (2000) The rise of the network society. Blackwell Publishing.

^[8] Ford, Martin (2015) The Rise of Robots, Technology and the Threat of a Jobless Future. Basic Books.

^[9] Frey, Carl & Osborne, Michael (2016) The future of employment: How susceptible are jobs to computerisation? Technological Forecasting and Social Change 114, 254–280.

^[10] Sharma, Ruchir (2016) The Demographics of Stagnation. Why People Matter for Economic Growth. Foreign Affairs March/April 2016 Issue.

^[11] The McKinsey Global Institute (2015) Global growth: Can productivity save the day in an aging world? 

^[12] MDI aluekehittämisen konsulttitoimisto (2015) Kaupunkiverkkotutkimus 2015 –raportti.

^[13] Solow, Robert (1987) We’d better watch out. The New York Times Book Review, July 12, 1987.

^[14] Institute for the future (2016) Voices of Workable Futures, People Transforming Work in the Platform Economy.

^[15] The White House (26.9.2016) FACT SHEET: Announcing Over 80 million in New Federal Investment and a Doubling of Participating Communities in the White House Smart Cities Initiative.

^[16] www.citizensky.org, https://smartcitizen.me

^[17] http://perustulohack.fi/

^[18] Council of Economic Advisors (2016) Labor Market Monopsony: Trends, Consequences and Policy Responses.

^[19] Brynjolfsson, Erik & McAfee, Andrew (2014). The Second Machine Age: Work, Progress, and Prosperity in a Time of Brilliant Technologies. W. W. Norton & Company.

^[20] Vi tackar för kommentarerna Blicka upp ur gropen och se möjligheterna – Arbete och utkomst i en ny tid  till texten: Aleksi Aaltonen, Toni Ahlqvist, Kustaa Hulkko, Mikko Hyttinen, Jouko Kajanoja, Henna Keränen, Elina Kiiski-Kataja, Mikko Kosonen, Paavali Kukkonen, Paula Laine, Timo Lindholm, Anni Sinnemäki, Anssi Smedlund, Esa Suominen, Juhana Vartiainen.