Inledning

Det underliga året 2016. I samma kalenderår rymdes väldigt många väldigt motstridiga signaler om mänsklighetens riktning och förväntningar.

Ett dataprogram, närmare bestämt den artificiella intelligensen AlphaGo som utvecklats av Google, besegrade den 18-faldiga världsmästaren Lee Sedol i en femdelad go-match. Enligt dem som är förtrogna med datorer och brädspelet Go var detta ett betydande kliv framåt i vad vi är vana att tänka om datorer. Det borde inte vara möjligt att klara sig på toppnivå i Go med endast datakraft; det behövs även kreativitet och kapacitet att lära sig av motståndarens sätt att spela.

Det togs ett kliv mot en värld av intelligenta maskiner. De blev en del av vår fysiska livsmiljö. Robotbilar testades på gatorna i flera städer. Till och med i Helsingfors testades robotbussar.

Pokémon Go-spelet, som förvandlades till ett globalt fenomen på några veckor i början av sommaren lockade barn och tonåringar ut på gatorna, på äventyr ut i den virtuella verklighetens gränsland där de kunde se hundratals olika pokémon runt omkring sig. Idén om en sammansmältning av den digitala och fysiska omgivningen, som tagen direkt ur en sf-roman, blev verklighet och en del av vår tid.

Fler än två miljarder människor bar med sig en apparat som kunde användas för att komma in på webben, skicka snabbmeddelanden, ringa webbsamtal, skicka bilder och videor samt ringa videosamtal vart som helst i världen.

År 2016 var världen förmögnare än någonsin, den globala nationalprodukten var ungefär tredubbel jämfört med 1990, och världsekonomin växte med 4,2 procent. Av FN:s milleniemål hade man lyckats med att till exempel halvera fattigdomen och öka antalet flickor som börjar skolan till samma nivå som pojkarna. Det togs ett nytt steg framåt i revolutionen i fråga om ren energi när produktionspriset för solenergi uppnådde ett nytt rekord: under 0,03 amerikanska dollar per kilowattimme.

Under samma år lyftes även många människors missnöje fram. Detta framkom i politiken genom överraskande och dramatiska valresultat.

Amerikanerna valde en president som lovade återinföra landets gångna storhet, stänga gränserna och hämta tillbaka industrijobben. I en folkomröstning beslöt sig britterna för att gå ur Europeiska unionen; en gemenskap som ursprungligen grundades för att stärka ekonomisk tillväxt genom att avlägsna hinder för rörligheten för arbetskraft, varor och kapital. Kampanjen för den segrande ståndpunkten lovade att återställa kontrollen över landets angelägenheter från Bryssel till Storbritannien. För många av dem som röstade för Brexit lät detta som ett löfte om att införa betydliga begränsningar på invandringen, alltså med andra ord att minska konkurrensen om arbetsplatser och bostäder.

Liknande kraftiga politiska förskjutningar skedde 2016 eller redan lite tidigare i hela Europa och även delar av Asien och Latinamerika.

Västvärlden förhåller sig pessimistiskt till framtiden, vilket också är synligt i svaren på direkta frågor, inte endast då man tolkar röstningsresultat. Enligt en forskning av Pew Research Center ansåg 44 procent av amerikanerna i slutet av 2016 att livet var bättre för 50 år sedan (d.v.s. 1966), och endast 36 procent upplevde att utvecklingen gått i en positiv riktning. Mindre än en tredjedel av amerikanerna och européerna trodde att deras barn skulle ha det ekonomiskt bättre som vuxna än deras föräldrar. Däremot tror 80 procent av kineserna att deras barn kommer att ha en ljusare framtid ekonomiskt sett.

Med andra ord har hoppet minskat i västvärlden.

Utgångspunkten för denna essä är den motsägelsefyllda och paradoxala tidsbild som beskrivs ovan. Avsikten är ändå inte att erbjuda förklaringar på hur vi hamnat i denna situation. Händelserna 2016 illustrerar de spänningar som påverkar de kommande årens samhälleliga utveckling och ger en verklig orsak att ställa frågan ”vart är vi på väg”.

“

Vad framsteg kunde bestå av i 2020-talets utvecklade samhällen som sannolikt är förmögnare än någonsin förr, men där den ekonomiska tillväxten länge varit på en mycket låg nivå?

Essän har som syfte att mot denna bakgrund skissera upp en uppfattning av vad framsteg kunde bestå av i 2020-talets utvecklade samhällen som sannolikt är förmögnare än någonsin förr, men där den ekonomiska tillväxten länge varit på en mycket låg nivå. Just nu uppskattar många experter att världsekonomin under de kommande åren kommer att växa aningen snabbare än under de senaste åren. Ändå kommer tillväxtsiffrorna att ligga långt bakom det som vi vande oss vid under de senaste årtiondena då det gick som bäst. Om man bedömer denna framtidsutsikt med 2000-talsskiftets kriterier kan den lätt verka enbart dyster.

Den här texten försöker ruska om det sena industriella samhällets sätt att se på samhällets framåtskridande. Dessutom strävar texten efter att bygga en pluralistisk bild av framsteg i ett samhälle där människornas grundläggande materiella behov för det mesta har uppfyllts, förhoppningarna riktas mer mot icke-materiella behov och bekymren till stor del orsakas av den osäkra framtiden. I denna uppfattningen om framsteg utgör den ekonomiska tillväxten inte längre en mätare för framsteg, utan i framåtskridandet betonas förutom ekonomin även människornas upplevelse av sin egen utveckling som människor och värdet i att uppnå något tillsammans, liksom naturligtvis även våra samhällens förmåga att lösa de stora utmaningarna i vår tid, till exempel klimatförändringen eller den allt större åldrande befolkningens vårdbehov.

Essän är en del av publikationsserien Nästa rond, som bygger upp en bild av framtidens rättvisa samhälle och den omvälvning som erbjuder utgångspunkten för att bygga denna nya vision. Bilden av framsteg som skisseras upp här erbjuder ingredienser till en ny slags välfärd inom jordklotets gränser.

1. Den långsamma tillväxtens tid, nu och alltid?

Det finns en stor grupp människor som anser att man knappt behöver fundera på orsakerna till att människors framtidstro sinat. Den enkla och självklara förklaringen till varför framstegstron sinat är att den ekonomiska tillväxten saktat ner. De första trettio åren efter andra världskriget pågick en mycket snabb tillväxt i västvärlden. I många länder som industrialiserats och urbaniserats sent fortsatte välståndet att öka under 1980-talet. Även slutet av 1990-talet och början av 2000-talet var en tid för stark tillväxt.

Efter finanskrisen 2008–2009 har den årliga ekonomiska tillväxten varit svag i de flesta västländerna. I Finland har den legat mellan -0,5 och 1 procent, medan variatonsintervallet var motsvarande i Nederländerna, mellan -1,5 och 1,5 i Danmark, och mellan 0,5 och 1,5 procent i Tjeckien, likaså i Kanada. I Japan, där man redan talat om en ekonomisk stagnation i 20 år, har tillväxten som högst varit 1,5 procent, och ibland har ekonomin försvagats i samma takt. Det har talats om att Tysklands ekonomi förstärkts i förhållande till föregående årtionde, men då den var som bäst under de senaste åren var den ekonomiska tillväxten i Tyskland under 2 procent, och vanligen under 1 procent. Storbritanniens ekonomiska tillväxt har som bäst legat runt 1 procent. Förenta staterna utgör ett betydande undantag; där har man redan uppnått en 4–5 procents tillväxt, fastän ekonomin dock även tidvis försvagats. Däremot har realinkomsterna för den fattigare hälften av den amerikanska befolkningen (alltså även en stor del av medelklassen) stampat på stället i flera årtionden trots landets betydande ekonomiska tillväxt.

“

Efter en period av snabb tillväxt som uppkommit som följd av samhällets modernisering är det svårt att åstadkomma mer än en 1,8 procents ekonomiskt tillväxt genom politiska interventioner.

Det har föreslagits många olika förklaringar till de utvecklade ländernas svaga ekonomiska utveckling. Vanligtvis lyfter förklaringarna fram aspekter som att data- och kommunikationsteknologin gjort det möjligt att flytta produktionen till länder med lägre arbetskraftskostnader, att ekonomins tyngdpunkt flyttats till länder (i Asien) som utvecklas snabbt och där majoriteten av befolkningen ännu har många otillfredsställda grundläggande behov, d.v.s. länder med en växande konsumtionsefterfrågan, samt att de gamla industriländerna är oförmögna att avskaffa den stela lagstiftning som styr arbetsmarknaden och näringsverksamheten och som står som hinder för affärsverksamhetens tillväxt. En del av ekonomerna anser att det är fråga om ett grundläggande och oundvikligt skede i den ekonomiska utvecklingen: efter en period av snabb tillväxt som uppkommit som följd av samhällets modernisering är det svårt eller till och med omöjligt att åstadkomma mer än en 1,8 procents ekonomiskt tillväxt genom politiska interventioner. Tillväxt i denna storleksklass är en följd av en ökad produktivitet som uppkommit genom innovationer.[1]

Följderna till detta visar sig i en förändring i arbetsmarknaden, mer än i den ekonomiska tillväxten. Det finns allt färre stora industriarbetsgivare, traditionella arbetsplatser som erbjuder en god utkomst försvinner, och det blir allt svårare att hitta sysselsättning på små orter. I mångas ögon gör allt detta framtiden ännu svårare att förutse: kommer det att finnas en efterfrågan på min kompetens i framtiden, vågar jag köpa en bostad på min hemort, kommer pensionssystemet att fungera som utlovat när jag vill sluta arbeta?

Det vore lätt att förklara människornas försvagade framtidstro och ökade missnöje med politikerna med den svaga ekonomiska situationen som beskrivs ovan. I princip understöds ju denna förklaring också av observationer inom beteendevetenskapen. Enligt dem korrelerar människornas upplevda välfärd starkt med den ekonomiska tillväxten. Bakom detta ligger ett fenomen känt som det hedonistiska ekorrhjulet. Vi människor är sällan nöjda med vad vi redan har, och i stället tröttnar vi fort på det gamla: en större bostad som man köpt för fem år sedan har en mindre inverkan på våra lyckokänslor för varje år som går om vi inte hela tiden kan lägga till något nytt, eller åtminstone nu och då får åka på en bättre semester än tidigare.

Dessutom jämför vi ofta oss själva med andra. Det är svårt att vara lycklig om man upplever att det går bättre för alla andra än det gör för en själv. En upplevd bristande rättvisa (andra blir oskäligt mer förmögna i förhållande till en själv) kopplas då till missnöje och en upplevelse av att vårt samhälle inte är på väg i rätt riktning.

Avståndet från samhällsekonomins tillväxttal till en individs erfarenhet av framsteg och rättvisa är ändå långt. Hur direkt är orsakssambandet som kan dras mellan dessa faktorer, och i vilken riktning går det? Framtidstron påverkar säkert den ekonomiska utvecklingen, och därför görs omfattande mätningar av konsumenternas förväntningar på den ekonomiska utvecklingen. Vilka andra faktorer påverkar regelbundet människornas framtidstro och erfarenhet av framsteg? Varierar dessa övriga faktorers betydelse i förhållande till den ekonomiska utvecklingen? Och framför allt: är det möjligt att upprätthålla framtidstro och framsteg i ett samhälle vars ekonomi inte växer nämnvärt?

Dessa är viktiga frågor, eftersom det är mycket möjligt att vi i Finland och i den övriga västvärlden lever i en lång, kanske till och med generationslång tid av långsam eller nästan obefintlig tillväxt.

2. Äktenskapet mellan framsteg och ekonomisk tillväxt

I mänsklighetens historia är ekonomisk tillväxt en rätt så kortvarig och ovanlig företeelse. Den kopplas ihop med det industriella samhället, nationalstater i sin moderna form, och den liberala människosyn som skapats av upplysningen. När vi talar om framåtskridande använder vi främst exempel som skapats av de västländska samhällenas utveckling mot ökad förmögenhet under 1900-talets senare hälft, genom ett slags historiskt nyckelhål.

På 1700-talet kristalliserade upplysningsandan uppfattningen av en människa som är förmögen att lära sig, utvecklas, ta ansvar och ”växa till vuxenhet”. [5] Denna uppväxt som människa krävde att staten garanterade medborgarnas frihet att utöva näringar, uttrycka sina åsikter och vara politiskt aktiva, liksom även frihet från hot mot den egna fysiska integriteten eller egendomen, från auktoriteters egenmäktighet och slutligen från en brist på materiella basförnödenheter.

Ur detta utvecklades den moderna uppfattningen om staten som är separat från och oberoende av regenternas personliga intressen och lojaliteter (till exempel gentemot den egna släkten eller stammen). Staten existerade för att trygga vissa rättigheter för sina medborgare, inte endast som regentens egendom. Staternas stabilitet byggdes upp runt offentliga institutioner som styrs av ett meritokratiskt system som betonar människors kompetens i samband med rekryteringar och karriärutveckling. I en representativ demokrati är institutionerna redovisningsskyldiga inför medborgarna genom den politiska representation som leder institutionerna.

Med andra ord fick individen, medborgaren, makt att besluta om både sina egna och så småningom även gemensamma angelägenheter i den moderna staten. Detta öppnade även vägen för ett liberalt ekonomiskt tankesätt som baserar sig på människors och företags friheter.

Samtidigt som de moderna staterna och deras liberala människouppfattning som stödde sig på upplysningsandan föddes pågick den industriella revolutionen och en bakomliggande serie av teknologiska innovationer. Dessa innovationer gjorde det möjligt att ersätta mänskligt arbete (delvis slavarbete) med maskiner och ta ett enormt steg framåt i produktiviteten i tillverkningen av olika nyttigheter. I praktiken började ekonomin i det här skedet att växa snabbare än befolkningen. Nationalstaternas uppkomst utvidgade den nya industriella massproduktionens marknad genom att underlätta varornas och kapitalets rörlighet på allt större geografiska områden.

Industrialiseringen förändrade samhällsstrukturen och statens roll radikalt. För det första skapades enorma förmögenheter snabbare än någonsin förut, och dessa möjliggjorde investeringar i vetenskap, konst, infrastruktur och utbildning. För det andra föddes en arbetarklass och en medelklass vars medlemmar fick sin utkomst genom förvärvsarbete och levde enligt en dagsrytm som fastställdes av arbetstiden. På det här sättet blev lönearbetet en struktur som förenade människornas erfarenheter och styrde hela samhället. För det tredje blev dessa samhällsklasser en politisk kraft som man blev tvungen att ge tillgång till det gemensamma beslutsfattandet genom den representativa demokratin. För det fjärde fick nationalstaterna genom beskattningen rollen att utjämna frukterna från det ökade välståndet (social trygghet, offentliga tjänster) och göra investeringar som styrde samhällsutvecklingen (utbildning, vetenskap, teknologi, näringspolitiska investeringar, samhällets grundläggande infrastruktur).

“

Förbund mellan nationalstaten, företagen och människorna fungerade väl under den industriella förmögenhetsutvecklingen.

Detta förbund mellan nationalstaten, företagen och människorna fungerade väl under den industriella förmögenhetsutvecklingen i att avskaffa materiell nöd och trygga fred och stabilitet i samhället (senast efter de två världskrigen). Det fanns arbete och arbetskraft, det fanns kapital att investera både i nya arbetsplatser och i sådant som stärker människornas förmågor, till exempel utbildning, vetenskap och de grundläggande förutsättningarna för utkomst. Det representativa systemet har gett olika social- och övriga grupper möjligheten att göra sin röst hörd och få sina intressen beaktade i beslutsfattandet. På det här viset har man lyckats åstadkomma en erfarenhet av gemensamma mål som hela folket delar, samt av rättvisa: alla, både företag och medborgare, rika och fattiga, betalar skatt, som då medlen används förnuftigt stärker allas verksamhetsförutsättningar och tillit till framtiden.

Denna erfarenhet av framsteg har varit mycket påtaglig och personlig för de flesta finländare. Övergången från jordbruksarbete till avlönat arbete i en fabrik eller inom servicebranschen betydde en lön i pengar och en möjlighet att köpa varor, till exempel en cykel, en jacka eller en klocka. Förbättringarna i arbetsförhållandena och den offentliga hälsovården ledde till att antalet friska levnadsår ökade betydligt. Läroplikten och det utvidgade skolnätet betydde att vissa blev släktens första studenter och fick njuta av social rörlighet som påskyndades av utbildning. Kommunala bibliotek samt tv- och radiosändningar innebar en betydande förbättring i tillgången till information och möjligheten att följa med vad som händer i världen. Investeringar i vägar, energiproduktion, industrianläggningar och innovationsverksamhet erbjöd en allt större grupp människor möjligheten att få ett högavlönat arbete. Simhallar, motionsslingor, konsert- och teatersalar, medborgarinstitut och offentliga konstverk utvidgade hobbymöjligheterna och öppnade rutten till individuell tillväxt även utanför arbetet.

Så länge det varit fråga om att avskaffa materiell nöd och öppna tillgången till sådant som tidigare inte varit tillgängligt har det varit relativt okomplicerat att skapa erfarenheter av gemensamma framsteg. På det här sättet har den representativa demokratin och den makt den ger medborgarna en rätt så direkt återkoppling till människornas vardag och utnyttjandet av de möjligheter som öppnas upp. Den teknologiska utvecklingen och möjligheterna den medför att producera många nyttigheter förmånligare än förr och till allt större grupper människor har i vissa utvecklingsskeden gett staten exceptionella förutsättningar att bygga upp erfarenheter av framsteg. I alla situationer fördelas dock inte den nytta som ny teknologi medför automatiskt till hela befolkningen, utan detta kan kräva politiska beslut om investeringar, reglering och utnyttjande av teknologi inom de offentliga tjänsterna.

I dessa förhållanden har en tillväxt i landets ekonomi varit ett bra närmevärde för framsteg. Samtidigt har tillväxt i praktiken blivit en nödvändig förutsättning för att styra samhället genom politiska beslut. Utan tillväxt är möjligheterna att fastställa samhällets riktning och skapa erfarenheter av framsteg genom representativ demokrati rätt så begränsade inom det existerande systemet. Det är svårt att styra andra att investera i nytt om staten inte själv kan investera. Det är svårt att bygga vägar för människor att öka sin egen kompetens om det inte finns pengar till att utveckla utbildningen och övriga tjänster, eller stigar till att utnyttja den inskaffade kompetensen efter utbildningen. Det är svårt att skapa erfarenheter av rättvisa om det finns en mindre gemensam förmögenhet att dela på.

3. När ekonomisk tillväxt inte längre utgör framsteg

Miljövetenskaperna har producerat gott om bevis på den miljöbelastning som våra samhällens och ekonomis grundläggande processer orsakar och hur den förhåller sig till jordklotets begränsade resurser. I dessa resurser ingår bland annat atmosfärens kapacitet att ta emot växthusgaser. Forskningens viktigaste och tämligen överensstämmande resultat är att en ökning i välfärden som motsvarar västländernas industrialisering inte är möjlig för hela mänskligheten inom ramen för en enda planet. Med andra ord kommer den industriella erans framstegsprojekt med syfte att trygga hela mänsklighetens materiella behov enligt nuvarande utveckling att leda till en situation där det blir allt svårare att trygga dessa behov: då ekosystem bryter samman försvagas matproduktionen, som följd av klimatförändringen kommer en del av planeten inte längre att vara livsduglig för människor, och då reserverna av viktiga naturresurser blir knappare kommer detta att leda till en allt hårdare konkurrens om att förvalta dem och konflikter som ökar det mänskliga lidandet ytterligare. Det är tydligt att det i dessa förhållanden knappt finns några förutsättningar för ekonomisk tillväxt och problemlösning som sker därigenom.

Som resultat av dessa observationer har det uppkommit en diskussion om hur miljöbelastningen och välfärdens tillväxt kan kopplas ifrån varandra. Utmaningen är att minska miljöbelastningen och samtidigt höja levnadsstandarden för mänsklighetens fattigaste del, och göra det så att andras välfärd minst bevaras på samma nivå.

Teknologin har en betydande roll i att lösa detta. Under de senaste årtiondena har man lyckats förvandla många industriella processer så att de praktiskt taget är utsläppsfria – med samma insats av råvaror eller energi kan man producera en mångfaldig mängd av slutprodukten jämfört med tidigare. Tack vare genombrottet av solenergi och övriga förnybara energikällor håller energiproduktionen på att bli utsläppsfri, man har lyckats ersätta icke förnybara energikällor med förnybara, och tack vare innovationer inom den cirkulära ekonomin kan en råvara som en gång förädlats användas gång på gång igen utan att man behöver utvinna mer råvara från naturen. Just nu verkar det som om vi teknologiskt sett endast är i början av att utnyttja dessa möjligheter. I bästa fall kan produktionen av förnybar energi och den cirkulära ekonomin även skapa nytt välstånd och nya arbetsplatser. Samtidigt kommer detta dock att tränga undan gamla näringar, vilket leder till en regression i många regioners traditionella inkomstkällor och en minskning i arbetsplatser inom dessa områden.

“

Att uppfinna nytt räcker inte som en lösning om man inte samtidigt kan påskynda avskaffandet av gamla lösningar.

Samtidigt som teknologins snabba utveckling fortskrider orsakar dock de gamla kolkraftverken, bensindrivna bilarna, stålfabrikerna och icke energisnåla hushållsmaskinerna betydande miljöbelastning runt om i världen. De håller fortfarande ekonomin och människornas vardag i gång, så därför är det svårt att göra sig av med dem. Att uppfinna nytt räcker inte som en lösning om man inte samtidigt kan påskynda avskaffandet av gamla lösningar. Enligt klimatologer måste man åstadkomma en snabb minskning av utsläppen i hela världen inom ungefär ett årtionde, annars är det kanske inte längre möjligt att behärska klimatförändringen utan att ta till helt nya och troligtvis mycket dyra metoder, till exempel det mycket riskfyllda geoengineering, d.v.s. teknisk manipulation av klimatet.

För att undvika en klimatkris har vi bråttom att ta ur bruk en stor mängd apparater, produktionsanläggningar, byggnader och infrastruktur som för tillfället betjänar människor och producerar ekonomisk tillväxt. På investeringsspråk är det fråga om nedskrivning av värdet på företags och investerares egendom. Med andra ord kan frikopplingen av den ekonomiska tillväxten och miljöolägenheterna förutsätta att vi ogiltigförklarar en viss del av samhällets kollektiva tillgångar. En betydande del av investeringstillgångarna sitter fast i fonder, där företag som producerar stora mängder växthusgaser har ett stort inflytande. Våra pensioner baserar sig också på dessa fonder, och om vi besluter oss för att i snabb takt börja minska den miljöbelastning som mänskligheten orsakar kommer pensionerna att minska. På kort och även medellång sikt betyder detta alltså oundvikligen att ekonomin kommer att krympa.

“

Miljöfördelarna som uppnås med bättre teknologi försvinner i och med växande konsumtion om inte konsumtionsobjekten samtidigt förändras.

Ett annat problem som hör ihop med frikopplingen av den ekonomiska tillväxten och miljöolägenheterna är det så kallade rebound-fenomenet inom konsumtionen. Om vi kan producera varor med en mindre energi- och materialinsats än tidigare kommer kostnaderna för anskaffningen och användningen av dem att minska. Då sparar användaren medel som kan användas till något annat, till exempel att förbruka mer av samma nyttighet, d.v.s. köra längre sträckor med en energisnål bil, höja inomhustemperaturen hemma, eller skaffa LED-lampor till platser där man tidigare inte ens föreställde sig att ha belysning. Det är alltså möjligt, och enligt praktisk erfarenhet ofta även ett faktum, att miljöfördelarna som uppnås med bättre teknologi försvinner i och med växande konsumtion om inte konsumtionsobjekten samtidigt förändras.

“

Det finns inte ett enda land med hög levnadsstandard i hela världen där det ekologiska fotavtrycket per person skulle ligga nära en hållbar nivå.

Att frikoppla ekonomisk tillväxt och miljöolägenheter är en svår uppgift. Det finns inte ett enda land med hög levnadsstandard i hela världen där det ekologiska fotavtrycket eller medborgarnas utsläpp per person som beräknats enligt konsumtion ens skulle ligga nära en hållbar nivå. Därför har det blivit befogat att också fundera på hur man kunde frikoppla ökningen i människornas välfärd från den ekonomiska tillväxten. Då kunde man åtminstone komma över övergångsfasen där en del av verksamheten som orsakar stora miljöolägenheter läggs ner.

Den framstegsmodell som utvecklades under den industriella eran, med fokus på den materiella välfärdens tillväxt och den därpå följande ekonomiska tillväxten, är även etiskt ohållbar i ljuset av det aktuella kunskapsläget. Vi vet att om vi upprätthåller denna modell kommer det sannolikt att skada kommande generationer, och redan nu dem som direkt tvingas lida av hälsoproblem som föroreningar orsakar, eller av extrema väderfenomen. Uttryckt i ekonomiska termer föddes vårt välstånd genom att utnyttja jordklotets naturresurser utan att de som dragit mest nytta av dem betalat rätt pris för de externa effekterna.

I uppfattningen om framsteg som är nedärvd från upplysningen ingick tanken om en önskan att lära sig och få veta mer om världen. Med kunskap medföljer emellertid skyldigheter och ansvar. Vi är medvetna om den starka koppling som existerar mellan ekonomisk tillväxt och de existentiella miljöhot som kastar sin skugga över mänsklighetens framtid. Det är svårt att tänka sig att samhällspolitik där en betydande del av samhällets beslut fattas på den ekonomiska tillväxtens villkor i sin nuvarande form skulle utgöra framsteg i dess strikta betydelse. Det behövs nya sätt att uppfatta framsteg.

4. Den liberala människosynens löfte och kritik

“

I det här mönstret ligger globala miljöproblem, till exempel klimatförändringen eller försvagade ekosystem, utanför nationalstatens egen makt, så för att kunna ingripa på ett effektivt sätt krävs samarbete mellan olika stater.

Vi har alltså ett ekonomiskt system som byggts upp genom industriell utveckling, som stöds och säkerställs av välfärdsstaten. Den förväntas behandla alla sina medborgare jämlikt, dela ut vinsten från ekonomisk utveckling till dem och på det sättet uppmuntra människor att utveckla sina färdigheter och vara till nytta för nationens utveckling. Människornas lojalitet har riktats och riktas fortfarande starkt till nationalstaten och dess kapacitet att skapa en trygg och rättvis grund för dem själva och andra. Nationens styrka representeras av starka institutioner som har resurserna och makten att göra stora investeringar, bygga stabilitet och agera som förhandlingsparter till exempel med stora företag och korporationer. Resurserna stärks då ekonomin växer och staten får in skatteintäkter från medborgare och företag. I det här mönstret ligger globala miljöproblem, till exempel klimatförändringen eller försvagade ekosystem, utanför nationalstatens egen makt, så för att kunna ingripa på ett effektivt sätt krävs samarbete mellan olika stater. Detta skulle eventuellt kräva att nationalstaten ger avkall på sin egen beslutanderätt till förmån för det gemensamma bästa.

Den viktigaste brytningspunkten i de industriella nationalstaternas uppfattning av framsteg bestod av den stegvisa övergången till den öppna globala marknadens och den utvidgade frihandelns tid under 1900-talets senare hälft. Den fria handeln hörde tätt ihop med den liberala människosynen: obegränsade marknader och handel är naturligtvis en del av näringsfriheten, men vad som är ännu mer fundamentalt är möjligheterna de öppnar för människor att fungera på marknaden som individer, jämföra alternativ utan skyldigheter eller tvång att anpassa sig till val som gjorts av någon annan (staten, de egna släktingarna eller den egna stammen). En tanke som hör ihop med liberalismen är att marknaden är ett öppet och genomskådligt system där individers val och konkurrensen åstadkommer utveckling och rättvisa. I ett idealfall har alla samma möjligheter att erbjuda sina egna lösningar till marknaden, och de som ur konsumenternas synpunkt är bäst klarar sig och bearbetas vidare så att de allt bättre motsvarar konsumenternas behov. Denna synpunkt anser att ju fler av samhällets och livets delområden som marknaden sprider sig till, desto mer utvecklade lösningar som utmärkt betjänar människors mångahanda behov finns det till buds.

Som politisk rörelse har liberalismen hört ihop med löftet om starkare förbindelser mellan människor och samhällen, och en fredlig samexistens som uppkommer runt nätet av ömsesidigt beroende. Många har tolkat att ett allt tätare nät som växer till att omfatta hela mänskligheten även skulle leda till att mänsklighetens kollektiva problemlösningsförmåga förbättras i snabb takt. [6] [7] [8] Att mänskligheten öppnas upp och kopplas ihop till en enda stor global marknad är en optimistisk berättelse om mänsklighetens framtid. I berättelsen förenas både löftet om individens möjligheter att uppfylla sin fulla potential och agera med vem som helst oberoende av geografiska gränser, och löftet om en förmedlande mekanism som kan producera lösningar på komplexa globala frågor som klimatförändringen.

“

I verkligheten finns ingen genomskådlig marknad som fungerar perfekt.

I verkligheten finns ingen genomskådlig marknad som fungerar perfekt. En fungerande marknad förutsätter alltid spelregler som fastställs av en auktoritet, och oftast även interventioner för att korrigera fel som uppkommit på marknaden. Debatten om marknadens funktion och den politiska styrning som krävs på både nationell och övernationell nivå är en central del av den politiska agendan i praktiskt taget alla stater, kanske med undantag av Nordkorea.

Den öppna globala marknaden har behandlat olika människogrupper på mycket olika sätt, så den fria handeln har producerat både vinnare och förlorare. På global nivå har fattigdomen minskat relativt sett, och de som stigit eller håller på att stiga från fattigdom till medelklassen kan anses vara vinnare. Finland, liksom många andra avlägsna och sent moderniserade länder, skulle inte ha genomgått en sådan stark ökning i välfärden om inte världshandeln öppnats. Därmed är största delen av finländarna vinnare i globaliseringen. Samtidigt är det tydligt att det i Finland, liksom i många andra länder, finns många människor vars liv blivit mer osäkra i och med den globala konkurrensen och företagens övergång i global ägo. Samtidigt verkar många av möjligheterna som uppkommit genom utvidgade konsumtions- och karriärmöjligheter för avlägsna och svåra att ta tag i för många av dessa människor.

Det är svårt att noggrant definiera vinnarna och förlorarna i denna förändring. I sin bok Keskiluokan nousu, lasku ja pelot (Medelklassens uppgång, nedgång och rädslor) påstår historikern Juha Siltala att en betydande del av den västländska medelklassen tillhör förlorarna [9]. Med medelklassen avser Siltala inte endast en människogrupp som fastställs kalkylmässigt och vars inkomstnivå ligger nära medianinkomsterna, utan människor som förtjänar sin utkomst genom sitt eget arbete, med en strävan till social rörlighet och ett sätt att se på livet som ett utvecklingsprojekt. Kännetecknen för ett medelklassliv är enligt Siltala (1) en grundläggande trygghet som erbjuds av ett fast jobb, (2) en hoppfull förväntningshorisont som uppmuntrar till att satsa på framtiden, (3) självkontroll som styr arbetet, konsumtionen och den utveckling i förmögenheten som balansen av dessa leder till, samt (4) val beträffande livsstil som i sista hand inte tryggas av släkten, utan av staten och korporationer. Det är alltså till stor del fråga om en människogrupp som antagit upplysningsprojektets människosyn.

Enligt Siltalas bedömning uppfylls ett liv enligt dessa kännetecken för allt färre av oss. Detta orsakas framför allt av att arbetsförhållandena blir allt mer osäkra, att arbetslivet blir mer prestationsfokuserat och konkurrensinriktat, samt att erfarenheten av samhällelig rättvisa upplöses som följd av företagens vinster som försvinner till skatteparadis och den överdrivet stora kompensation som betalas till företagsledningen som tjänar mest. Dessa faktorer undergräver människors grundläggande trygghet, lufter stressnivån och äter därmed upp den psykiska kapaciteten att tänka positivt om den egna och samhällets framtid.

På många punkter ligger Siltalas analys nära en stor del av kritiken mot det liberala politiska projektet som åstadkom Brexit och Donald Trumps valseger. Många av dessa kritiker förkunnade att det liberala politiska projektet som drev den fria världshandeln hamnat i kris 2016, och att den inte i sin tidigare form kan återuppnå sin ställning som en ideologi som delas av de största västländska partierna och som folket tyst godkänner under valen.

“

Liberalismen underskattar människornas grundläggande strävan att höra någonstans och uppleva värdighet.

Huvudlinjerna i denna kritik framfördes kanske tydligast av indiskfödda essäist Pankaj Mishra, som sammanfattar saken i två påståenden: (1) Den liberala eliten som består av välutbildade och internationellt inriktade människor runt om i världen har varit för ovillig och oförmögen att identifiera sig med de personers öden för vilka den globala ekonomin främst visat sig som en växande osäkerhet i livet, och har därför underskattat den fria handelns negativa konsekvenser. (2) Den liberala människosynen antar att människor i regel närmar sig samhället mekanistiskt och materialistiskt. Samtidigt stöder den sig starkt på det överdrivet rationalistiska antagandet om den växande förmögenhet och välfärd som öppenhet medför. De flesta människor litar emellertid inte på hållbarheten i detta antagande, och då uppstår det inte ett tillräckligt förtroende för den liberala samhällsmodellens nyttighet. Däremot underskattar liberalismen människornas grundläggande strävan att höra någonstans och uppleva värdighet samt deras vrede och känslor av ilska om de upplever sig ha blivit felbehandlade. [10]

I Siltalas och Mishras kritik ingår flera viktiga lärdomar runt vilka det är möjligt att utveckla en ny slags samhällspolitik. Samtidigt kan man finna byggklossar för framsteg och framtidstro i den långsamma tillväxtens tid.

Både Siltalas och Mishras kritik mot det liberala projektet som hämningsfritt försvarar en öppen ekonomi är starkt förenklande. De beskriver främst de förändrande förhållandena ur de personers perspektiv som haft svårt för att utnyttja de nya möjligheterna. Detta är förstås berättigat, i synnerhet om det påstås att det länge varit svårt att hitta försvarare med politiskt inflytande för detta sinnelandskap. Samtidigt ges ändå i synnerhet unga personers erfarenheter mindre uppmärksamhet. För dem är till exempel dagens arbetsliv som förändras snabbt och är fullt av osäkerhet den verklighet de växt upp i och vant sig vid. Det är på många sätt en felaktig tolkning att ge personer som på många sätt i världshistorien varit mycket privilegierade och fått åtnjuta en omfattande grundläggande trygghet en offerställning som sannolikt inte gör rättvisa för deras erfarenheter.

Dessutom behandlar Siltalas och Mishras kritiska tolkningar knappt alls den teknologiska utvecklingen, och framför allt de nya kanaler för att uttrycka sig och ha kontakt med andra personer som är intresserade av samma saker som den digitala kommunikationen erbjuder. Dessa nya nivåer av kultur erbjuder redan nu de erfarenheter av värdighet, betydelsefullhet och tillhörighet som tidigare främst hörde ihop med lönearbetet.

5. När värderingar förändras bör målen också uppdateras

I Finland, liksom i de flesta andra europeiska länder, har man sedan 1970-talet kunnat iaktta en övergång från ett materiellt värdesystem till postmaterialistiska värderingar. Enligt en tolkning som stöder sig på politikforskare och sociolog Ronald Ingleharts teori om värdeförändringar hör förstärkningen i de postmaterialistiska värderingarna (som betonar universalism och självuttryck) ihop med att människornas uppväxtmiljö blir allt tryggare. Denna starkare erfarenhet av trygghet har påverkats av den rätt så långa perioden av fred i samhället, samt en ökad välfärd och den materiella grundläggande trygghet som den medför. Värdeorienteringar är relativt permanenta, och de utformas främst genom en individs erfarenheter under uppväxten. Därför fördröjs den ökade förmögenhetens och trygghetens inverkan på värderingarna med en generation. [11]

“

En öppen och jämlik attityd till olika slags människor och en iver att ta tag i teknologi har skapat goda förutsättningar att klara sig i den globala ekonomin.

De starkare postmaterialistiska värderingarna har skapat utrymme för en starkare global kultur. En öppen och jämlik attityd till olika slags människor och en iver att ta tag i teknologi, karriärmöjligheter och hobbyer som möjliggör självuttryck har skapat goda förutsättningar att klara sig i den globala ekonomin.

Hela Europas utveckling mot integrering och de politiska rörelserna som förhåller sig positivt till befriandet av den internationella handeln har tagit fart av de förändrande värderingarna mot postmaterialismen. Det europeiska projektet växte i praktiken till ett tema som förenade en hel generation av politiker; en symbol för universalistiska värderingar. Samtidigt var det steg bort från den materialistiska världsåskådningen som betonade nationalstaten och som ofta stödde sig på trygghet och traditioner.

De yngre åldersklasserna som vuxit upp med en högre levnadsstandard har allt mer postmaterialistiska värderingar. De äldre åldersklasserna som delvis upplevt depressionen och kanske till och med kriget (som även i Finland röstar aktivare än de yngre generationerna) är klart mer materialistiska. En annan faktor som tydligt skiljer åt de olika befolkningsgruppernas värderingar är boendemiljön. Finländare som bor i de stora städerna är betydligt mer postmaterialistiska än de som bor i små eller medelstora städer eller på landsbygden. [12]

“

Framstegen borde återigen närma sig upplysningens historiska idéer om att stöda människor och ge dem friheten att utvecklas livet ut.

En trendaktig förflyttning mot postmaterialistiska värderingar som fortskrider med varje generation skulle i praktiken betyda att människornas förväntningar inför livet håller på att förändras betydligt. Om detta är fallet borde det även ske en förändring i de samhälleliga målsättningarna. Detta borde ske även i fall att vi vill bevara statens roll att i sista hand trygga uppfyllandet av de grundläggande behoven. På sätt och vis borde framstegen återigen närma sig upplysningens historiska idéer om att stöda människor och ge dem friheten att utvecklas livet ut.

Det ursprungliga löftet om människans tillväxt betyder emellertid någonting helt annat 2017 än det gjorde till exempel 1784 då den tyska filosofen Immanuel Kant skrev sin essä ”Vad är upplysning?”. I essän skrev han att upplysningen har som mål att människan ska växa upp och bli myndig. Tack vare teknologin, utbildningen och de moderna sociala systemen som omger oss är våra förmågor i en helt annan klass än de var på Kants tid.

Vi har lyckats bygga mycket sofistikerade system för arbetsfördelning tack vare vilka mänskligheten kan utnyttja komplicerad teknologi. I och med den digitala informationsförmedlingens genombrott (internet, Google, mobilteknologi och så vidare) har nästan vem som helst möjligheten att samarbeta med nästan vem som helst. Med andra ord har åtminstone nästan alla medborgare i utvecklade stater i dagsläget möjlighet att kombinera olika slags mänsklig kompetens, oberoende av geografiska avstånd eller stats-, kultur- eller organisationsgränser.

Internet gör det möjligt att lära sig nya färdigheter från andra till exempel genom ”How to”-videor på YouTube. På diskussionsforum kan man utbyta erfarenheter med andra som kämpar med liknande problem. På webben kan man köpa och sälja varor och tjänster av alla de slag och förbigå den lokala handelns traditionella distributionskanaler.

Det kan dock vara farligt på många sätt att förälska sig i den vackra tanken om de postmaterialistiska värderingarnas triumftåg. Det är lätt att tänka sig hur en övergång i den politiska debatten mot uppbyggnad av de postmaterialistiska behoven (till exempel självuttryck) och personlig tillväxt kunde leda till en situation där de personers behov som verkligen lider av materiell brist inte ges tillräcklig uppmärksamhet. Detta kunde ske om man endast riktade allt mer stöd till personer som redan klarar sig bra för att de ska kunna stärka blomstringen i sitt eget liv.

Dock behöver detta inte vara fallet. Vi kan bygga upp en vision om framsteg där människors behov behandlas på ett heltäckande sätt, utan att reducera dem i någondera riktning till endast materiella behov eller möjligheten att utvecklas som människa. Det existerar ändå ett beroendeförhållande mellan de materialistiska och postmaterialistiska behoven.

“

Resurserna borde fördelas så att människornas olika aktionsberedskap tas i beaktande.

En god utgångspunkt för en ny uppfattning om framsteg bjuds av ett tillvägagångssätt som betonar människors förmågor som skapats av Amartya Sen och Martha Nussbaum (capabilities approach). Enligt denna approach är det materiella och sociala kapitalet olika resurser för välfärd. Det viktiga är hur väl människor kan förvandla dem till välfärd, d.v.s. uppnå sådant som de anser vara eftersträvansvärt i livet på ett mångsidigt sätt. När vi eftersträvar ett gott samhälle kan vi alltså inte endast tala om fördelningen av materiella resurser. Det är viktigt att inse hur olika förmågor förverkligas hos personer i olika förhållanden och livssituationer, och med vilka resurser man bäst kan stöda att förmågorna förverkligas i dessa situationer. Resurserna borde fördelas så att människornas olika aktionsberedskap tas i beaktande.

6. Även ett utvidgat samarbete utgör framsteg

Många av de upplysningstänkare som analyserat mänsklighetens tillväxt som en global gemenskap (till exempel Thomas Friedman, Philip Auerswald, Peter Diamandis och den nyligen bortgångna Hans Rosling) har lyft fram att vi endast håller på att komma igång i människans och mänsklighetens utveckling. För tillfället har internet 3,2 miljarder användare (vilket är tre gånger fler än för tio år sedan), medan de resterande fyra miljarderna inte ännu har tillgång till den digitala informationsförmedlingens mirakel som redan varit vardag för oss i västvärlden i några årtionden. Hur kommer världen att se ut när antalet webbanvändare har fördubblats från nuläget?

Mänsklighetens förmåga att åstadkomma saker tillsammans ökar i och med ett större antal webbanvändare. Denna ökade möjlighet till samarbete är central, eftersom alla miljarder människor i idealfallet kunde samarbeta med varandra. Finländarna använder redan nu internet i hög grad, men då ökar även vår förmåga.

Tillväxt som människa – eller rättare sagt som människor tillsammans – kan alltså leda mycket längre än någonsin förr.

Upplysningstanken kom igång med idén att tillväxt som människa betydde kunskapsmässig och relaterad moralisk utveckling: en beredskap att lära sig nytt om världen, ifrågasätta de förklaringar och verksamhetsmodeller som erbjuds av auktoriteter och konventioner, och att därmed ta ansvar för sig själv och för samhället som medborgare. Detta var ett viktigt steg i den moderna individens utveckling mot dagens individfokuserade tankesätt. Nuförtiden är vi vana vid att se en stor del av det som åstadkommits inom ekonomin, kulturen och samhället uttryckligen som följder av individers färdigheter och gärningar. Som samhällen har vi genom utbildningen uttryckligen satsat på individers färdigheter. Företag bygger sin framgång genom att rekrytera kompetenta individer. Som individer kan vi också uppskatta vår egen och andras kompetens och individualitet, och lyfta fram det som vi åstadkommit som individer.

“

Individen i sina färdigheter och resultaten av sitt arbete alltid stöder sig på andras handlingar och åtgärder.

Samtidigt är det klart att individen i sina färdigheter och resultaten av sitt arbete alltid stöder sig på andras handlingar och åtgärder. Vi använder fysiska och abstrakta verktyg som skapats av andra, vi förädlar och bearbetar tankar vi fått av andra med små ändringar. Vi är knappt någonsin oberoende av andra eller åstadkommer något unikt (som samtidigt är nyttigt eller förståeligt för andra). Detta är på sätt och vis självklart. Den digitala kommunikationen och informationsströmmarna människor emellan som gör den synlig har ändå åstadkommit en ny synvinkel på vem eller vad som egentligen kan skapa information. Är det faktiskt befogat att fokusera på individer om nästan samma information med små förändringar bearbetas i de digitala nätverken människor emellan (som förenas av digitala system)?

Tillväxten som människa förändras när vi är kopplade till en betydligt större grupp människor och informationen de producerar på ett betydligt effektivare sätt än förr. Vi kan fortfarande utveckla våra individuella färdigheter och åstadkomma olika saker med hjälp av dem, men det finns knappt någon färdighet som vi kan finslipa för att åstadkomma lika mycket som då vi finner nya sätt att kombinera våra egna färdigheter med andras färdigheter. Tidigare var detta främst möjligt endast genom stora organisationer: det var praktiskt taget omöjligt att hitta och organisera människor som kan olika saker utan ett företags eller en offentlig institutions strukturer och resurser. Nu har internet, sökmotorer och tjänster som användarna själva grundat ändrat på detta. Tack vare dessa kan vi ta otroliga steg framåt i vad vi kan åstadkomma. Men det sker inte som individer, utan genom samarbete, i nätverk och som en mänsklighet.

Vad som gör allt detta spännande är att samma erfarenhet av att åstadkomma saker är möjlig för så många olika slags människor. En etiopisk jordbrukare lär sig att använda en ny arbetsmaskin med hjälp av en YouTube-video, en kinesisk tonåring kan byta klädseltips med främlingar på en chattkanal, och en finländsk företagare hittar en grafisk designer på en plattform som förmedlar mikrojobb.

På sätt och vis finns det moraliskt sett inga alternativ till utvecklingen mot mänsklighetens gemensamma utveckling och tillväxt. Människorna och mänskligheten måste utvecklas till en ny nivå för att vi ska kunna lösa de problem som industrialiseringen och den relaterade snabba ökningen i förmögenhet samt dess biverkningar åstadkom.

“

Trots detta är det lätt att tänka sig hur enormt mycket snabbare olika små och medelstora teknologiska och administrativa lösningar eller lösningar beträffande människors livsstilsrelaterade val kan utvecklas och spridas nu jämfört med 1990-talet.

FN:s klimatavtal skrevs 1992. Kyotoavtalet, som lade grunden för utsläppshandeln, d.v.s. behärskning av klimatförändringen på marknadens villkor, såg dagsljuset 1997. Avtalen var sin tids milstolpar för mänsklighetens förmåga att hitta lösningar på de allra största problemen. Som vi vet har den globala politiska processen med syfte att behärska klimatförändringen sedan dess fortskridit beklagansvärt långsamt. Hotet av en katastrofal klimatförändring kommer allt närmare och överskuggar mångas förväntningar inför framtiden. Mot denna bakgrund är det tröstande att tänka att mänsklighetens förmåga att förena sina krafter för att åstadkomma nya lösningar har ökat enormt sedan de första globala klimatavtalen undertecknades, och den ökar fortfarande. Vi vet förstås inte om människornas tätare kopplingar någonsin kommer att återspeglas i ett tillräckligt politiskt samförstånd för att lösa klimatförändringen eller motsvarande globala utmaningar. Trots detta är det lätt att tänka sig hur enormt mycket snabbare olika små och medelstora teknologiska och administrativa lösningar eller lösningar beträffande människors livsstilsrelaterade val kan utvecklas och spridas nu jämfört med 1990-talet.

För tillfället utvecklas människors värderingar och samarbetsförmåga betydligt långsammare än de teknologiska förutsättningarna för detta. I utvecklade länder är inte ens människorna som vant sig vid ett relativt tryggt liv materiellt sett särskilt ivriga att stöda eller bygga upp ett globalt politiskt samarbete om deras egen utkomst eller erfarenhet av den egna gemenskapens värdighet hela tiden blir allt mer hotad.

Trots detta kommer den trendaktiga spridningen av postmaterialistiska värderingar knappast att sakta ner. För varje generation har en större andel av människorna vuxit upp med en känsla av trygghet – trots pågående krig och fattigdom. Detta kommer knappast den västländska medelklassens påstådda försvårade arbetsliv att kunna ändra på. Samtidigt ökar mängden av och mångfalden hos system, vare sig de är teknologiska, ekonomiska eller kulturella, som förenar mänskligheten. Tack vare den globala kulturen (filmer, webbspel, YouTube-kanaler, topplag i fotboll och andra stjärnor inom populärkulturen) finns det mer som är gemensamt. Detta kommer oundvikligen att lära människor att samarbeta på ett nytt sätt. Och vi har inte ens kommit igång med att testa vad som kan åstadkommas med artificiell intelligens och till exempel den effektiva och noggranna tolkning från ett språk till ett annat som den möjliggör.

“

Vi behöver nya sätter för att beskriva framstedet som en tillväxt av människors förmågor.

Det behövs ändå ännu ett nytt slags politiskt projekt för framstegen under den globala eran. Ett projekt som för diskussionen vidare från materiella behov och tryggandet av dessa, och modigt beskriver den mänskliga utvecklingens horisont som ligger framför oss. Ett projekt som inte endast för diskussionen tillbaka till ekonomiska tillväxtsiffror, utan som söker nya sätt att beskriva framsteg som en mångsidig tillväxt och utveckling av människans förmågor. Ett projekt som erbjuder förståelse för människans känslor beträffande bevarandet av värdigheten och självkänslan i en förändrande värld.

7. En ny uppfattning av framsteg

Hur ska man då beskriva framsteg i en situation som färgas av postmaterialistiska värderingar, där allt fleras grundläggande materiella behov kan mötas, och man därmed så småningom kan bygga upp en erfarenhet om grundläggande trygghet för alla? I en era där ekonomisk tillväxt inte nödvändigtvis är viktigt, men det finns gott om olika slags resurser och kompetens utspridda i samhället?

Som grund för den nya modellen är det viktigt att upprepa att framstegsprojektet är ett moraliskt projekt. Alla människor ska erbjudas förutsättningar att frigöra sig från tvång – sociala, materiella och psykologiska – och utvecklas som människor livet ut. I samhället får denna individuella frigörelse dock en social karaktär: individens frihet blir endast verklighet när fria människor tillsammans kan åstadkomma betydelsefulla saker.

Innan man skissar upp en ny modell lönar det sig att jämföra den med modellen för framsteg från den industriella eran som baserade sig på (och fortfarande baserar sig på) att snabbt tillfredsställa de materiella behoven genom snabb ekonomisk tillväxt. Denna modell kan ses i bild 1.

Den industriella erans snabba ekonomiska tillväxt styrde framstegsprojektet mot att avskaffa materiell nöd och därmed utvidga friheten. För att åstadkomma detta krävdes att man kunde och vågade investera i nytt. För detta behövdes frukterna av den materiella välfärden. En del av dessa resurser behövde även kunna användas till exempel till utbildning och att öka människors kompetens, samt naturligtvis till vetenskap och att utveckla ny teknologi, istället för att endast tillfredsställa grundläggande behov. Att investera i dessa områden har naturligtvis en positiv inverkan på den ekonomiska utvecklingen, men ofta med långa dröjsmål och varierande träffsäkerhet. Ännu långt in på mitten av 1900-talet var utbildningens och vetenskapens inverkan på staternas ökade välstånd ganska oklar, högst ett av alternativen att välja mellan. Dittills hade investeringar i dessa områden mest motiverats av moraliska skäl: man eftersträvade framåtskridande för nationen som bevisades av människornas bildning samt mästerverk och genombrott inom konst och vetenskap. Det var först senare som man hittade en koppling mellan dessa fenomen och ekonomin.

Samtidigt pågick en frigörelse av människornas liv på flera plan. Först utvidgades de så kallade negativa friheterna, d.v.s. frihet från direkt materiell nöd och övriga svårigheter i vardagen, okunnighet och auktoriteternas övervälde, sedan så småningom de positiva friheterna, d.v.s. friheter som hör ihop med att eftersträva egen framgång och social rörlighet, att aktivt fastställa de egna valen i livet, och att lära sig nya färdigheter.

I praktiken utövar alla långt utvecklade, moderna stater nuförtiden politik där nyttan från tillväxten och de möjligheter den medför även delas med dem som annars har svårt att komma åt dem. Staterna investerar också i att lösa problem av stor samhällelig betydelse (regional ojämlikhet, hälsorelaterade utmaningar, vård av specialgrupper, miljöproblem) genom att finansiera forskning, utöva näringspolitik och erbjuda avgiftsfria eller förmånliga tjänster för medborgare.

Allt detta skapar jobb och inkomster som ger människor möjligheten att klara sig självständigt. En arbetsplats erbjuder även en social gemenskap och en erfarenhet av att man behövs. På det här viset skapar lönearbete ekonomisk delaktighet och en erfarenhet av att man åstadkommer saker tillsammans.

Att mäta den ekonomiska tillväxten som nationalprodukt erbjuder en enhetlig mätare för samhällsutvecklingen som även gör det möjligt att jämföra den med andra nationer och utvecklingen som sker där. Bruttonationalprodukten BNP fungerar alltså som en gemensam symbol för framsteg.

I bild 2 nedan beskrivs en ny slags pluralistisk uppfattning av framsteg.

Den pluralistiska uppfattningen av framsteg har tre olika samhällsresurser som utvecklas långsamt som sin utgångspunkt: (1) Människors förmågor, som syftar till deras möjligheter att uppnå mål i livet som de värdesätter. (2) Rättvisan i samhället, som är människors erfarenhet av att samhällets normer och institutioner verkställer deras uppfattning av rättvisa. (3) Ekonomins resiliens, som är ekonomins förmåga att anpassa sig och anpassa samhället till snabba förändringar. Alla dessa tre resurser är bundna till kvaliteten på växelverkan människor emellan. Var och en av dem kan förstärkas eller försämras i samhället, och ingen av dem är ensam tillräcklig för att skapa erfarenheter av framsteg.

“

Vid sidan om individens frihet och utjämnandet av vinsten är även människornas egna erfarenheter av nyttan av deras verksamhet för andra och den upplevelse av samarbete som verksamheten åstadkommer viktiga.

I denna approach är den ekonomiska tillväxten alltså inte längre ett närmevärde för framsteg, utan ett av verktygen för att bygga framåtskridande och upprätthålla människors tillit till det. I den här modellen är individernas frihet och utjämnandet av vinsten från utveckling fortfarande en viktig del av framåtskridandet, likaså samhällets förmåga att på lång sikt utveckla kollektiva lösningar för komplexa och eländiga samhälleliga problem. Vid sidan om individens frihet och utjämnandet av vinsten är även människornas egna erfarenheter av nyttan av deras verksamhet för andra och den upplevelse av samarbete som verksamheten åstadkommer viktiga.

En väsentlig skillnad i förhållande till modellen som betonar den ekonomiska tillväxtens ojämlikhet i framåtskridandet är att människornas förmågor och samarbetet som baserar sig på dessa tas med i bilden. Alla förmågor kanaliseras inte endast till lönearbete eller människornas förmåga att ta hand om sig själva. Det finns även former av samarbete genom vilka förmågorna kan kanaliseras till kollektiv problemlösning utanför lönearbete, och delvis även utanför marknaden. Sådant samarbete kan till exempel uppkomma genom deltagande i politisk verksamhet, kamratstöd, digital kollegial produktion och delningsekonomi, olika slags hobbyverksamhet och en del konsumtionsval.

8. Åtgärder som stöd för nya slags framsteg

Idéerna om framsteg bör uppdateras så att de lämpar sig för ett samhälle som styrs av postmaterialistiska värderingar. Det kunde förbättra de nuvarande nedstämda framtidsutsikterna trots den långa perioden av långsam ekonomisk tillväxt.

Det viktiga är att inse hur exceptionella förhållanden den industriella eran skapade för att bättre kunna tillfredsställa den materiella behoven och för en stark ekonomisk tillväxt. Som följd av detta utgjorde den ekonomiska tillväxten länge ett närmevärde för framsteg trots att ingen ekonom som kan tas på allvar påstår att BNP mäter något annat än produktionen som äger rum i ett visst land.

“

Mänsklighet med allt mer postmaterialistiska värderingar kan framsteg inte endast basera sig på ekonomisk tillväxt.

I eran med en digitalt uppkopplad mänsklighet med allt mer postmaterialistiska värderingar kan framsteg inte endast basera sig på ekonomisk tillväxt, och framsteg utgör inte heller endast att växa som individer, utan även som ett samhälle och en mänsklighet. Bakom detta ligger den teknologiska omvälvningen som började med internet och som kommer att fortsätta i framtiden genom artificiell intelligens, och som kommer att förändra både vårt sätt att samarbeta och vår förståelse för samarbetet.

En riktning i att stärka den nya synen på framsteg är talet. Avsaknaden av visioner och beskrivningar av samhällets framtid som en tillbakagång är sociala konstruktioner som förstärks genom att upprepa dem i politiken och den offentliga debatten. Det finns ändå efterfrågan på en klar och hoppingivande vision om framtiden. Det är just denna efterfrågan som den politiska populismen som klarat sig bra i olika länder under de senaste har tillfredsställt. I populismens retorik har det framförts identifierbara framtidsbilder som främst siktar på att återinföra det förgångna. Ofta styr historien och våra egna erfarenheter vårt sätt att tänka oss framtiden. Om man inte kan eller vågar skapa bättre och mer levande visioner om framtiden än populisterna kan segertåget fortsätta för regressiva politiska program som stöder sig på traditionen med nationalstater. Det behövs alltså en bättre förmåga att tillsammans drömma om en bättre, mer framstegsvänlig framtid och att producera tal om den.

Vid sidan om talet krävs förstås även gärningar som stärker människornas förmågor och goda liv, uppdaterar samhällets institutioner och normer så att de blir rättvisare, samt förnyar ekonomin. Till exempel genom följande åtgärder kan det nya förslaget bli mer konkret och synligt:

Steg mot nya framsteg

Källor:

[1] Volrath, Dietrich: ”A Brief History of Economic Growth”, Perspectives 13.11.2015.

[2] Kosonen, Mikko: “Economic growth on terms of well-being but not at any cost”, blog post 24.10.2016.

[3] Paul, Mason: Postcapitalism for Martians – A lecture at the London School of Economics, 18 November 2018, Mosquito Ridge 18.11.2015

[4] Mark Muro, Another Clinton-Trump divide? Low-carbon vs. high-carbon America, Brookings 15.12.2016

|5] Kant, Immanuel: Vad är upplysning?

[6] Friedman, Thomas L.: Thank You for Being Late: An Optimist’s Guide to Thriving in the Age of Accelerations. Farrar, Straus and Giroux, 2016.

[7] Auerswald, Philip: The Coming Prosperity – How Entrepreneurs Are Transforming the Global Economy. Oxford University Press, 2012.

[8] Diamandis, Peter & Kotler, Steven: Abundance: The Future Is Better Than You Think. Free Press, 2012.

[9] Siltala, Juha. Keskiluokan nousu, lasku ja pelot. Otava, 2016.

[10] Mishra, Pankaj. Age of Anger: A History of the Present. Farrar, Straus and Giroux. 2017.

[11] European Social Survey

[12] Mika Lassander: ”Arvojen kamppailu ja uusi maailmanjärjestys – Suomi vuoden 2015 jälkeen” Niin&Näin 92, 2017.

[13] Detta initiativ som startades 2010 av Bill Gates och Warren Buffett heter The Giving Pledge